Vad krävs för att en stad ska kunna kalla sig för konststad? Ja, konst förstås. Men kanske viktigare: förutsättningar för konst. God tillgång till konstateljéer och utbildningar, en jordmån där såväl de småskaliga intressena som de stora institutionerna kan utvecklas. En historisk förankring. Något som syftar framåt. En publik som är på samma gång öppen som krävande. Sann egensinnighet.
Jag inser att vad jag indirekt ringar in är Berlin. Som europeisk kulturmetropol har staden möjligen ett naturligt försprång, men även det förutan är det inte alltför vågat att påstå att Berlin är en av världens främsta aktörer på konstscenen.
En eftermiddag tar jag mig till Alte Nationalgalerie i närheten av Unter den Linden. Det är en del i det stora femhövdade museipaket som går under namnet Museum Insel, där också Pergamonmuseum, Bodenmuseum med flera ingår. Nationalgalleriet visar i huvudsak europeisk 1800-talskonst. Det stora numret är kanske Arnold Böcklins mäktiga Die Toteninsel. Den bär på en ödesmättnad som passar de allvarliga och vackra salarna, där samtal förs i mycket små bokstäver, om alls. Även en impressionistisk samling med verk av Monet, Degas, Pissarro, Renoir, Cézanne och Rodin kan beskådas, liksom en stor avdelning med nyklassicistisk skulptur. Alltsammans är epokalt ordnat, och som gjort för att försvinna in i. Det är som att komma till den stora festbuffén - man önskar att man kunde äta sig mätt mer än blott en gång. Därifrån tar jag en kort promenad till hjärtat av stadsdelen Mitte, där Berlins konstnav, om man kan prata om ett sådant, finns. Från den redan kanoniserade konsten kan steget till samtidskonsten kännas stort, men kontrasterna stör inte. På Pool Gallery visas amerikanen Peter Bestes rörande och upprörande fotoutställning om norska satanister, och ett stenkast bort ligger den utmärkta institutionen Kunst-Werke, som arrangerar stora och genomarbetade temautställningar. Denna gång är ämnet filmförtexter, Vorspannkino, och trots att det på papperet låter aningen smalt är det en utställning som i allra högsta grad är tillgänglig. Därmed inte sagt att allt är för alla. Några av de mer hippa (eller ängsliga) gallerier jag besöker slår onekligen vakt om sin exklusivitet. Informationen är mycket knapp - har man tur finns det en skylt på dörren - och man betraktas med en viss misstänksamhet av personalen. Trots det lätta obehaget går det att se starka arbeten även på sådana ställen. Till exempel på dansk-tyska Niels Borch Jensen Gallery (i samma hus har svenska galleriet Nordenhake en liten filial), där Olafur Eliasson, en av samtidskonstens mest uppburna, fortsätter sina utforskningar av ljusets spel och brytningar, i den sparsmakade utställningen The colour circle series. Sorterar intrycken gör man sedan på Die Berlinische Galeries uteservering, förslagsvis med en Sanfter Engel till hands - ett högt glas apelsinjuice toppat med en kula vaniljglass.