Berlin brev 1: Hundra år sedan och nyss

Jag bor på en tvärgata till det larmande huvudstråket Oranienstraße. Det är aldrig riktigt stilla där ute. Jag hör sirener och krogstim, det taktfasta dunkandet från U-bahntågen, ljusa rop från en närliggande lekplats. Det är försommar, men minst en dryg månad tidigare än vad jag är van vid hemifrån. Tvärs över gatan klättrar murgrönan på ett sekelskifteshus fasader. Kvarterets portar är nedklottrade med tags. Kreuzberg är känt för sin ruffighet, för smutsen och anarkin. Särskilt omhuldad är denna syn bland tillresta svenskar, som vet att förvänta sig höggradig exotism. Och visst är Kreuzberg något radikalt annorlunda, dess charm är inte sällan grovsint, mycket av det man ser och upplever skulle bara kunna utspela sig här. Men stadsdelen har också sina urbana gläntor, där ett slags nådeljus råder. Vilsenheten lättar. Ingen utkräver förklaringar eller ställningstaganden. Med mig på resan har jag Vilhelm Ekelunds Tyska utsikter, utgiven 1913. I Ekelunds stora produktion väger den möjligen lätt, men som sällskap i staden är den mycket värd. Jag läser den som en oortodox reseguide, helt i avsaknad av glättighet. Ekelund kommer till Berlin hösten 1908, på flykt undan ett fängelsestraff. Efter att i berusat tillstånd ha slagit till en poliskonstapel döms han till en månad bakom galler. Ett kort straff kan tyckas, men förödmjukelsen anses vara så stor att exilen är den enda utvägen. Han blir kvar i fyra års tid. Breven från dessa år hade kunnat utgöra data till en litteratursociologisk avhandling om författares levnadsvillkor i början av 1900-talet, fulla som de är av utläggningar om verklig ekonomisk misär, kalkyler på förskott och magra arvoden, desperata nödrop om smärre lån från vänner och bekanta. Det är en hård tid, vilket också spiller över i Ekelunds skriverier om Berlin. Till viss del är Tyska utsikter en antitysk historia, med en typ av nationalkarakteriserande omdömen som idag knappast är comme il faut, men ganska roliga att ta del av. Om gatubilden heter det till exempel: "I Tyskland möter man icke sällan personer af smak och utseende: ryssar, engelsmän, skandinaver." Mest givande är ändå att besöka de platser som omnämns i de korrespondensartiklar som boken inleds med. Efter att ha stått uppe i "rådhustornet, Berlins högsta utsikt" kan inte ens Ekelund hålla tillbaka entusiasmen. Han talar om Tiergartens "gröna mur" och riksdagshusets "sköna, ljusa schlesiska sandsten": "Hela denna stad är ju själf som en seglande vidunderflotta, som går ut för sjungande bris i en blå soldisocean." Ekelund skildrar i sin bok ett svunnet Berlin, innan de två världskrigen, innan demokratins genombrott på bred front. Det är hundra år sedan och nyss. När turisten i mig har fått sista ordet åker jag så med viss genans upp i det berömda tv-tornet på Alexanderplatz. Den ljuvliga soldisoceanen känns igen från 200 meters höjd. Jag ser också det höjdmässigt ganska modesta rådhustornet där nere. Känner mig ändå inte stursk.