Den författare som sägs ha "rik fantasi" finns det ofta skäl att sätta frågetecken vid. Det betyder i allmänhet att denne hittat något i förrådet för fantasirekvisita, och förevisar detta i hopp om bifall. Fantasin blir en handelsvara bland andra. - Grimaser. Piruetter på scenen. Den så kallat fantasirike framstår som en tradig figur, någon man lätt tröttnar på.
Hur mycket hellre då den som bara öser ur ett märkvärdigt rikt inre, och inte nödvändigtvis kallar det för fantasi (det handlar snarare om att greppa efter något som redan finns där). Den vars idéer och infall inte kan skiljas från stilen och framställningen och som inte reflekterar nämnvärt över grepp och knep. Hos denne är frågan om fantasi överflödig. Argentinaren César Aira äger denna ynnest. Hans berättelser inger känslan av nödvändighet, också när de krumbuktar sig som värst och ställer det mesta som är gängse på huvudet. De tar de mest oförutsägbara vändningar men ser man närmare på saken så kunde det kanske, trots allt, inte förhålla sig annorlunda.
3 x César Aira presenterar tre skilda kortromaner av Aira, alla runt 110 sidor långa. Litteraturkonferensen leker med bilden av den galne vetenskapsmannen, vars experiment går överstyr och hotar att leda till en veritabel slakt på oskyldiga. En episod i den resande landskapsmålarens liv är en fri fantasi kring 1800-talsmålaren Johann Moritz Rugendas, som på strövtåg på Pampas slätter söker svaret på vad som nog får betecknas vara både konstens och livets gåta. Nätterna i Flores skildrar slutligen en rad tumultartade episoder i Buenos Aires i krisens efterföljd, en stad av förvecklingar, ond bråd död och underjordiska fröjder och fasor.
Litterärt sett mest fullödig är nog En episod i den resande landskapsmålarens liv, med sitt inkännande konstnärsporträtt, de essäistiska utläggningarna om perceptionen och mediterandet över naturens våldsamhet och skönhet. Men är den inte snudd på för välskriven? Finns det inte en hund begraven? Hos Aira måste man se upp. Det bokstavliga tycks honom främmande, och En episod ... kunde faktiskt också läsas som en pastisch, eller en kommentar till omöjligheten i att i dag på allvar skriva den här typen av berättelser. Som författaren och kritikern Magnus William-Olsson anmärker i det insiktsfulla förord som inleder samlingsvolymen, ger Aira ofta upphov till en allegori "vars sakled dock förblir oklart och gäckande". I Litteraturkonferensen kommer detta till uttryck i en rad påpekade "översättningar" som tycks inträda när skeendena blir alltför uppenbara. Översättning ska här förstås som något i stil med förflyttning eller förvandling av scenen, ett ifrågasättande av vad den egentligen grundar sig i. Huvudpersonens plan är att klona den mexikanske författaren Carlos Fuentes, för att med hjälp av dennes klon uppnå världsherravälde - men det handlar inte om detta, sägs det plötsligt, utan om att tillskansa sig Fuentes stil. I nästa stund är saken övergiven och kloningsapparaten börjar spotta fram sin fysiska (och skrämmande) produkt.
I detta berättarperspektiv - blinkningar till populärkultur inom sofistikerade, höglitterära ramar - finns förstås ett postmodernt drag, som förvisso ger utdelning - det är en energisk text - men som redan kan te sig en smula daterat. Därmed inte sagt att Aira garderat sig även för detta.
Nätterna i Flores opererar på ett annat plan. Här skrivs ett mikrokosmos fram och en rad karaktärer presenteras för läsaren, till en början som vore de främlingar för varandra, men efter hand med allt tätare och allt mer korsande band. Kidnappningen av det 15-åriga pizzabudet Jonathan leder till upprörda, dramatiska känslor i staden, men även till en större närhet mellan människor och en slags förhöjd livskänsla, paradoxalt nog.
I det uppjagade tillstånd som råder blir det ljusskygga normaliserat: nunnorna som är tokiga i pizza, det till det yttre fridsamma pensionärsparet med mordiska instinkter, den förklädda, halvtokige dvärgen och konststiftelsen som enbart delar ut pengar till fiktiva, icke-existerande konstnärer - detta är ju underligt, men inte desto mindre just sådan världen är. Åtminstone i en roman av César Aira.