Berättelser som ger kött på benen

Andra världskriget lämnar fortfarande spännande stoff till tv-serier, filmer och böcker, dock av naturliga skäl sällan producerade i Sverige. Men i år har Henny Utsi Åhlin, bosatt i småländska Eksjö, givit ut boken Krigets vindar över Nordkalotten, en novellsamling med ambitionen att sprida kunskap om den fasansfulla krigstiden i norr. Boken är en uppföljare av en samling berättelser hon gav ut 2006 med titeln Nordkalotten brinner. Författarinnan är född i Mertajärvi utanför Karesuando, och hon var nio år när Ryssland förklarade krig mot Finland 1939. Hon minns moderns förtvivlan över hur släktingar på finska sidan skulle drabbas. I årets bok växlar scenerierna. Vi får möta handarbetande damer i en svensk prostgård, vilka skickar värmande stickade plagg till soldater i finska vinterkriget, vi får följa partisanernas grymma öde på Varangerhalvön, bevittna den omänskliga behandlingen av serberna i nazisternas arbetsläger och till och med träffa på främlingslegionärer på deras resa från Algeriet till striderna runt Narvik. Författarinnan vill att vi ska lära känna de olika krigsskådeplatserna, och också att vi ska inse vilka lidanden människor fick utstå. Utsi Ohlin har forskat i gamla tidningslägg, gjort intervjuer och lagt ned stor möda på att förankra sina berättelser i en historisk verklighet. Så vitt jag kan bedöma beskrivs de omfattande krigshändelserna i norr korrekt. Men som skönlitteratur fungerar inte boken särskilt väl. Eftersom de 25 "novellerna" bara omfattar några få sidor var, hinner inte författaren fördjupa personskildringen så att läsaren kommer gestalterna nära. Vissa berättelser liknar närmast faktaspäckade uppsatser, där de uppträdande personerna bara flyktigt presenteras. Undantag finns, berättelsen om prostdottern som stoppar ett brev i tröjärmen och så småningom blir gift med den soldat som får tröjan, blir en solskenshistoria som behövs som motvikt till all tragik. Flickan och soldaten får större utrymme och genast engageras man i händelseutvecklingen. Likaså fäster man sig vid skildringen av samekvinnan "Mamma Karasjok", som smugglar mat till de serbiska lägerfångarna, och som får resa till Jugoslavien efter kriget och bli avtackad av självaste Tito. Jag gissar att dagens läroböcker mycket kortfattat behandlar kriget i norr. Finns det förresten något tråkigare än att läsa skelettartade framställningar i läroböcker för grundskolan? Utsi Åhlins berättelser ger mera kött på benen, hon skriver enkelt och pedagogiskt, meningarna är korta, ordförrådet vardagligt. Krigets vindar över Nordkalotten skulle kunna fungera som "bredvidläsningsbok" för i synnerhet norrbottniska grundskoleelever.