Berättelser om osannolikheter kräver tillit

Kuvertet innehåller ett brev och ett dokument; som visar sig vara första delen av den dödssjuke Alan Walkers självbiografi. Brevet följs så småningom av flera och till detta pussel fogas också dokument i form av tidningsnotiser, brev och direkta vittnesmål, liksom utdrag ur dagböcker och berördas kommentarer till manuskriptet. Som en bekräftelse på sanningsanspråk, har alla personnamn uttryckligen anonymiserats, så att verkliga och överlevande inte skall generas. Det hela visar sig vara en historia om en antagonism mellan studenten Walker och gästläraren Born, en thriller kanske och en mordhistoria, konstruerad av en serie slumpmässiga och osannolika möten, som sammanfogade blir en fabel om psykopaten Rudolf Born. Born är fransman, har bakgrund i Algerietkriget, och är nu lärare i samhällsvetenskaper vid Columbia. En högerman och mördare. Adam Walker, studerar litteratur vid samma universitet, är vänstersinnad och ömhjärtad. Berättelsens kvinnor är omhändertagande och kåta och undervisar den unge poeten i erotikens konst. Miljön är dels Manhattan runt Columbia, dels ett romantiserat student-Paris från slutet av 60-talet; alltsammans alltså östkustintellektuella schabloner och det kan rimligen inte vara denna banalitet om en ond reaktionär, en god vänsterintellektuell och de hugsvalande kvinnorna kring ynglingen, som summerar Austers avsikt. Eller? När vi läser vill vi läsa det berättade som sant. Man läser med tillit, annars kan det vara. Hur skall man då förhålla sig till en text vars själva konstruktion byggs av osannolikhet, som i sin yvighet förnekar, varje anspråk på att vara sann, en text av vittnesmål och dokument som påstås vara lögner, en text som ständigt underminerar sig själv och i stället allt mer hävdar tanken att sanningen varken är möjlig eller intressant, att den inte finns, inte har värde, inte ens som strävan. Det blir en text som struntar i, som hånar, läsarens tillit. Slumpen är ett återkommande motiv hos Auster. Han har tidigare, i anekdotform och mindre koketterande, undersökt tillfälligheternas märkvärdigheter i bland andra Att uppfinna ensamheten och Den röda anteckningsboken. Slumpen, det häpnadsväckande fascinerar och man vill gärna ge det en betydelse, men det tillhör just slumpens natur, att berättelsen om den faktiskt måste läsas som sann, att vi verkligen bringas att tro att det osannolika har hänt för att berättelsen om tillfälligheternas demoni ska få en betydelse. Berättelsen om osannolikheter kräver tillit. Utan tillit kommer den att likna relativistiska föreställningar om att varje påstående om verkligheten kan betyda sin motsats, att sanningen inte går att fånga och att allt därför kan betyda vad som helst. Jag tror att det är en omoralisk position. Satsen, "detta påstående är inte sant", är språkligt möjligt, någon gång till och med elegant, men den är varken sann eller falsk och därför betydelselös. Utan enbart kokett, en paradox som roar filosofer, så varför bry sig? Och när enbart förströelsen i spegelgalleriet återstår, inställer sig frågan; varför alls läsa melodramatikern Auster? Författarskapet inleddes med en anonym påringning till Pinkertons detektivbyrå, en hårdkokt referens i deckarhistorien En stad av glas. Varför alltså inte gå direkt till källorna? Dashiell Hammet och Raymond Chandler var lika fragmentiserade och presenterade intriger lika manierade som någonsin Austers, men mer spännande. Därtill också moraliska. Kanske kunde man då också, vid sidan av förströelsen, få någon sanning om verkligheten på köpet.

Berättelser om osannolikheter kräver tillit

Återberättaren i Paul Austers nya roman får en försändelse från en studiekamrat han inte sett sedan slutet av 1960-talet.