Berättelser om livet utanför välfärden
Förra lördagen började radions Dokumentärredaktion sända en serie kallad Den ofärdiga välfärden, tre program gjorda av journalisten Leif Stenberg i Umeå.
<P>I det första programmet <EM>Vi kunde varit döda hundra gånger om</EM>, får vi höra dem som det så ofta talas om men som sällan själva får komma till tals. Larsa, Harry, Tommy och Annika ? rösterna är många ? möts dagligen på Café Björkstas veranda i Umeå, de som lämnat eller är på väg att lämna sina liv som missbrukare eller psykiatrins patienter. Inför Leif Stenbergs lyhörda öra berättar de om livet och sin ångest, om sorg och längtan, om att vara föräldrar och barn, om att gå vidare.<BR>Larsa talar om värmen i bröstet, den som aldrig fanns där under alla missbruksår. Någon berättar om när hustrun, livskamraten i över 40 år, plötsligt en dag segnade ner och dog. Om hur trösten fanns i flaskan, om hur det gick käpprätt åt skogen med hela livet, men också om hur han hittade tillbaka igen. I dag är han en lycklig människa.<BR>Harry med 20 år på kåken bakom sig sitter i dag i rullstol. Han skulle behöva ett larm, men får inget eftersom han inte har ett fast telefonabonnemang. Först måste han reglera sin skuld till Telia och det kommer att dröja.<BR>Någon har blivit en riktig farfar, som kan ta barnbarnet med sig ut i skogen för att plocka svamp. Efter fyra år i nykterhet är den sämsta dagen oändligt mycket bättre än den bästa som missbrukare.<BR>Ett stilla dragspel och en rolig skröna från kåken och ett kallt konstaterande om att ?alkoholen kan bryta ner en oxe?. Men framför allt liv till varje pris och en vältalighet som imponerar.<BR>Leif Stenberg lånar titeln till sin serie från Maj-Britt och Gunnar Inghes bok från 1966. Den, liksom Per Holmbergs <EM>Låginkomstutredning</EM>, slog ner som en bomb i ett förnöjt socialdemokratiskt land som hävdade att välfärdsbygget i princip var klart. Makarna Inghe visade med statistik att så inte var fallet och titeln på deras bok pekar mot framtiden; välfärden är ofärdig, den går alltså att uppnå.<BR>I dag tycks vi ha givit upp den målsättningen, folk får väl skylla sig själva. Eller? Leif Stenberg pekar genom sin serie mot ett glömt mål. Det är starkt och dessutom mycket bra berättat.<BR>I andra programmet går han till tandläkaren tillsammans med några som länge levt ?med handen för munnen?. Även där följer han i de gamla samhällsdebattörernas fotspår. Per Holmberg visade i sin utredning att det som skiljde socialgrupperna i Sverige åt då på 60-talet bland annat stod att finna i tandstatus. Nu är vi där igen. Det kanske är dags att reagera? </P>
Så jobbar vi med nyheter