Berättelser om liv och tid
Konst och vetenskap möts kring dagböcker på Norrbottens museum. Utställningen Mobila tidsrum tar sex dagböcker från Norrbotten och Västerbotten som utgångspunkt för sin gestaltning.
KONSTEN ATT GESTALTA. Konstnären Maria Sundström hänger utställningen Mobila tidsrum på Norrbottens museum. Med utgångspunkt i sex dagböcker skrivna i Västerbotten och Norrbotten har hon tillsammans med språkvetaren Ann-Catrine Edlund i Umeå undersökt skribenternas livssituation och sökt gestalta dem i konsten.Foto: Håkan Gidlöw
Foto: Håkan Gidlöw
Sedan 2002 har Ann-Catrine Edlund och Maria Sundström gemensamt utforskat de sex dagböckerna skrivna av fyra kvinnor och två män som alla befunnit sig i jordbruks- eller fiskemiljö i övre Norrland. Två av dagboksskribenterna kommer från Norrbotten - Julia Englund från Bensbyn och Axel Johansson från Hindersön. Arbetet har resulterat i boken Ett rum för dagen och utställningen Mobila tidsrum, tidigare visad på Umeå och Skellefteå museum. Som en norrländsk älv ringlar dagbokscitaten genom rummet och med hjälp av foton, teckningar, video och ljudillustrationer kan utställningsbesökarna lära känna dagboksskrivarnas vardag. - Som stipendiat nere i Paris satt jag och arbetade med utställningen i min ateljé. Där kom jag på att det som är mest fascinerande med norra Sverige är ljuset. Det är så påtagligt och starkt, även vintertid. Därför ville jag lyfta fram ljuset, gestalta öppenheten, säger Maria Sundström, som försökt fånga något av det där ljuset i sina gestaltningar. Rumsliga dimensionen
Redan på ett tidigt stadium enades Ann-Catrine Edlund och Maria Sundström om att gripa sig an den rumsliga dimensionen i dagböckerna. - Vi började fundera på skrivarnas fysiska rum, hur platsen såg ut där de satt och skrev sina anteckningar och började resa runt och dokumentera, berättar Maria Sundström. I Luleå blev de utkörda i båt till Norr-Espen, ön där Julia Englund fiskade strömming tillsammans med sin bror under sommarmånaderna. Där gick de båda omkring och letade efter platsen där fiskestugan stått, hittade hennes bärmarker, läste högt ur dagboken, försökte skapa en bild av hennes liv. Julia Englund var småföretagare, fiskade och vävde. Utställningens största verk består av 172 bilder av trasmattor, vävda under 1930-talet. Originalet kommer så småningom att ta plats på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. - Jag har satt samman bilderna som en målning. Julia Englund fick beröm för det konstnärliga i sina mattor och förmodligen finns det några som hon vävt här, säger Maria Sundström, som fotograferat av mattornas rapporter från samlingar på Norrbottens och Västerbottens museum. Gick ut till havet
För att förstå något av säljägaren Axel Johanssons mödosamma och krävande jaktexpeditioner som varade från början av april till slutet av maj ute på Bottenvikens isar gick Maria Sundström varje dag under samma period ut till havet hemma i Hörnefors och tog bilder. Bilderna har hon satt samman till en film som kommenteras av en hurtfrisk autentisk journalfilmsröst i den installation som tillägnas Hindersöbon Axel Johansson. Han skrev mycket om vädret och vindförhållanden och om sysslolösheten i väntan på lämpligt väder. Julia skriver om praktiska ting, använder sin dagbok för ekonomisk redovisning, men ger också plats för tid och rum och stilla andakt. - Julia var troende och hon noterar vilka som blivit frälsta och vilka som ångrat sig. Ibland recenserar hon predikanterna. Ofta avslutar hon sina anteckningar med "Tack och lof" och sitt namn, säger Maria Sundström Den berättarglada Greta Dahlkvist i Storkågeträsk tycks ha lämnat mycket lite utanför sin dagbok. - Hon skrev om allt från vad en järnspis kostade till vilka som låg tillsammans, vilka som slogs och vilka som var sjuka - ofta med kommentarer. Hon hade mycket att skriva om, men lite tid för sitt skrivande och någonstans berättar hon att hennes pappa inte tyckte om att hon skrev - han tyckte att det tog tid från arbetet. Det svenska borgerskapet, både män och kvinnor, började skriva dagbok redan under 1600-talet. Först ett par hundra år senare hade vanan nått de breda folklagren i jordbruksmiljö. Företrädesvis män skrev vad som brukar kallas bondedagböcker, ett sätt att föra kunskaper vidare. Bruket att föra dagbok kan också ha haft att göra med framväxten av ett annat samhälle och föreställningen om att tiden både kunde mätas och kontrolleras. De sex dagböckerna som Ann-Caterine Edlund och Maria Sundström utgått från är alla utom en skrivna av människor som saknar skrivvana och som skrev på dialekt. Länge ansågs dagböcker av det här slaget sakna värde, inte minst för att anteckningarna var så kortfattade. I dag har forskarna ändrat åsikt. - I museernas samlingar hittade vi bara två av dessa dagböcker - Julia Englunds och Axel Johanssons. De andra har vi fått via privata kontakter. Greta Dahlkvists till exempel, hittades gömd i en tapet när hennes barndomshem revs för många år sedan, säger Maria Sundström. Som konstnär har hon kunnat ta sig helt andra friheter i gestaltningen av dagböckerna än språkvetaren Ann-Caterine Edlund. Bland annat har Maria Sundström låtit en grafolog analysera de vackra handskrifterna, något som vållade långa diskussioner dem emellan. Till varje installation har hon dessutom skapat kartor där hon följt dagboksskribentens rörelser i landskapet. - Jag blev oerhört fascinerad av deras sociala nätverk, det slår mitt moderna med hästlängder. De tycks ha umgåtts hela tiden, både i arbetet där de ofta hjälptes åt med sysslorna, och på fritiden. Man kanske tänker sig att de satt isolerade i sina stugor, men så var det verkligen inte. Vi är mer isolerade än vad de var.
Så jobbar vi med nyheter