Berättelser om ett delat Sverige

Att förstå världen i efterhand är en sak. Att ge sig på en beskrivning och dra slutsatser här och nu mitt i ett skeende är någonting annat. Med boken Lasermannen (2002) fick journalisten och författaren Gellert Tamas oss att minnas en minst sagt obehaglig tid i svensk historia. Tio år tidigare hade en okänd gärningsman beväpnad med ett lasergevär gått runt i Stockholm och skjutit elva personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Offren hade en sak gemensam - sin mörka hårfärg. Men "lasermannen" var vid denna tidpunkt inte den enda som attackerade invandrare. I spåren av den värsta ekonomiska krisen i Sverige på decennier växte en ny militant rasistisk rörelse fram och runt om i landet attackerades flyktingförläggningar. Från sin nyvunna position i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen, det politiska språket vulgariserades, asylreglerna skärptes och till och med socialdemokraternas talesman i invandrarfrågor började tala om flyktingar från krigets Bosnien som "ekonomiska flyktingar". 1993 vände debatten, eller kanske tog den bara en annan väg, ett annat uttryck. För hur ska man annars kunna förklara framgångarna för öppet invandrarfientliga partier som Sverigedemokraterna i årets val? Det är en av frågorna som sannolikt kommer att diskuteras när Gellert Tamas tillsammans med fotografen Robert Blombäck besöker författarscenen Kontext i Luleå i kväll. Hans bok har väckt stor uppmärksamhet och förra året nådde den ordentligt ut i stugorna genom TV-serien med samma namn. Då blev den också pjäs på Göteborgs stadsteater. Men Lasermannen var inte Gellert Tamas första försök att fånga en bild av ett Sverige i förändring. Förutom många reportage gav han redan 1995 ut boken Sverige, Sverige fosterland innehållande sju reportage, sju berättelser om ungdom, identitet och främlingskap. Medberättare i boken är fotografen Robert Blombäck, utbildad vid Fotoskolan i Luleå och under några år verksam i Norrbotten. Två upplagor av boken är slutsålda och i våras kom en pocketversion med svartvita bilder på Ordfronts förlag. Följde en linje - Egentligen började allt med några reportage, men så insåg vi att vi följde en linje i vårt berättande, att det handlade om ungdomar och om Sverige och då bestämde vi oss för att gå vidare och göra en bok, berättar Robert Blombäck. - Vi såg också att ingen hade skrivit och berättat om de här frågorna på det sätt som vi gjorde. När det gällde reportagebilder var det då i stort sett det svartvita fotografiet som gällde, medan vi jobbade med färg och nutidskänsla. Under närmare fyra år växte berättelserna fram och resan gick genom ett segregerat och tudelat Sverige i 1990-talets början. Ute i Europa ritades kartan om, Sverige sökte medlemskap i EG och öppnade gränserna för många av flyktingarna från kriget i forna Jugoslavien, de som av Bert Karlsson konsekvent kallades för "lyxturister" och det rasistiska våldet exploderade. Hur var det att växa upp i skuggan av ett sådant samhällsklimat och att ständigt beskrivas som ett problem var några av de frågor som drev Gellert Tamas och Robert Blombäck att vecka efter vecka, månad efter månad, följa olika ungdomar och ungdomsgäng. Berättelse i ord och bild Frågorna tog dem till miljonprogrammets Husby, till Sundsvall och Kolbäck, till skinheads och medlemmar i VAM, till en gömd flyktingfamilj, till Black Army, till ett Olofström där var tredje invånare har invandrarbakgrund men där det inte finns några skinheads och till Auschwitz i sällskap med ett skinnhuvud. Berättelser i ord och bild - båda känns lika viktiga. - Vi har verkligen jobbat tillsammans, inte varit skrivare och fotograf utan två berättare, lika hängivna. Båda var vi sugna på att utveckla vårt arbetssätt och vi diskuterade mycket, gick gemensamt igenom bilder och texter och gav oss tid för kompletteringar, säger Robert Blombäck. Bakom deras berättelse ligger en öppenhet. Inget svart eller vitt, för eller emot, gott mot ont. - Det där var viktigt för oss. I stället för att vi presenterar våra åsikter vill vi att läsaren ska komma fram till sina egna slutsatser, säger Robert Blombäck, som själv kom personerna nära. - Jag är urusel på att jobba på halvdistans, antingen ska jag gå mycket nära eller mycket långt ifrån. Här har jag befunnit mig väldigt nära hela tiden, till och med gått med i nynazistiska demonstrationståg för att fotografera. Bilder av människor Närheten skapar bilder av människor, sköra och hårda, älskande och hatande. Ett skinnhuvud håller upp ett litet barn, fjuniga unga män kallar sig nynazister, två tonårspojkar med stora ögon sniffar i plastpåsar, kärleken frodas i ungdomsgängen. - Sverige, Sverige fosterland kom ut samma månad som dödsskjutningarna på Stureplan och någon skrev att den kunde ha fungerat som bakgrundsmaterial. Det ligger en hel del i det, säger Robert Blombäck som fortsatt fånga bilden av Sverige, om än mer sporadiskt genom att plåta på Sergels torg. Gillar att växla tempo Som fotograf gillar han att växla tempo, från det snabba dagliga fotograferandet för tidningar till egna längre projekt. Av bilderna från den aktuella boken har han gjort en fotoutställning som vandrat runt i landet och för några år sedan gav han bland annat ut boken Guitarra Portugesa - som handlar om den portugisiska fadon. - Min erfarenhet är att om man kommer nog nära dem man ska fotografera så går det mesta bra. Det går inte att bara hoppa in i situationer som en iakttagare, man måste vara där, delta i snacket, visa sina bilder, vara tydlig med vad man håller på med. Allt har verkligen olika sidor och själv har jag varit tillsammans med unga nynazister som lyckligt berättar om sitt första sommarjobb medan jag lär dem hur man håller kaffet varmt i en termos. Jag har växlat mellan att följa rasister och deras offer och varit väldigt tydlig med att jag gjort både ock.

Berättelser om ett delat Sverige

Förfarttaren Gellert Tamas och fotografen Robert Blombäck besöker författarscenen Kontext i Luleå. De ger berättelser om ett delat Sverige.