Men sanningen om vad som händer i verkligheten är ofta så grym och outhärdlig att många håller sig på känslomässigt avstånd från innehållet i nyheterna. De slår dövörat till, blundar eller ser åt sidan – och skyndar vidare. För att komma förbi detta har Aleksijevitj hittat en metod som gör det möjligt att komma närmare både dem hon vill berätta om och dem hon berättar för. Istället för att måla med bred pensel återger hon avskalat och koncentrerat vad människorna berättat. Långsamt och metodiskt intervjuar hon människa efter människa. Utsätter sig för alla deras berättelser, lyssnar utan att avbryta. På det viset fick hon fram en absolut vedervärdig, men lysande skildring av Tjernobylkatastrofen. Som gick att läsa, och ta in. Genom att låta mängder av intervjuade komma till tals blev Bön för Tjernobyl ett kalejdoskop. Individerna stod var för sig, i var sitt rum, med sina erfarenheter, tillsammans blev de vittnen till vad katastrofen gjorde med människorna.
Nu har Erzats förlag låtit Kajsa Öberg Lindsten översätta även De sista vittnena, 100 ryska barns berättelser om sina upplevelser av när kriget kom 1941. Aleksijevitj skriver att hon bad dem om en enda sak, ”att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.” Därför innehåller nästan alla berättelserna något om barnens mammor och pappor, om hur de dog, hur de försvann en morgon i uniform, hur de avstod från att äta för att barnen skulle få, hur de slängde sig över dem när tyskarna sköt. Många säger att tiden före kriget var barndomen, den finns bevarad med färger och dofter i minnet medan kriget finns som svartvita bilder. Ofta utan ljud.
Många berättar om hur de gömde sig i potatisåkern eller trädgårdslandet efter att tyskarna skjutit ihjäl alla andra i deras familjer. En flicka berättar att tyskarna räddade deras kattungar innan de sköt hela hennes familj och satte de eld på huset. En annan hamnade i slavarbete någonstans i Polen, tillsammans med andra barn blev hon köpt av en bonde till att rensa rovor och hugga ved. Den som inte orkade skickades bort. Andra såg hur tyska läkare och sköterskor tappade blod ur barn, tills de dog. Barnblod ansågs läkande och användes till skadade soldater.
Aleksijevitj lyckas med konststycket att få de olika barnarösterna att kliva fram, att ta plats. Hon måtte vara en fenomenal lyssnare som kunnat vaska fram så oändligt många olika berättelser. Utan att det känns som upprepning. Ni vet om man läser för många noveller på raken i en samling kan man lätt bli lite blasé, de kan komma att likna varandra, som läsare slutar man vara koncentrerad. Det händer inte när jag läser Aleksijevitij, istället blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken och andas.
Att Aleksijevitj samlat dessa historier är inget annat än en bedrift, många säger att det är första gången de berättar för någon. De har skonat sin omgivning genom att hålla allt för sig själva. På samma sätt som kinesiska föräldrar inte berättat om svälten efter stora språnget eller vad som hände under kulturrevolutionen så höll de flesta som överlevde kriget tyst för sina barn. Inte bara i före detta Sovjetunionen, tyska föräldrar berättade inte heller. Jag hade en polsk pojke i min klass i skolan, en gång sa han att hans pappa drömde och skrek på nätterna, men att han inte visste varför. Pappan kunde inte säga. Han bara grät.
De sista vittnenas berättelser hjälper oss att förstå vad det ryska folket utsattes för mellan 1941 och 1945. Och vad krig utsätter människor för idag. Det kan vara på sin plats.