Harald Gaski är inget mindre än den samiska berättarkonstens egen expert. På Ájttes bibliotek lotsar han en publik - precis så brokig som alltid under Jokkmokks marknad - genom sagor och sägner. Föreläsningen har endast en brist och det är att den borde ha varit åtminstone dubbelt så lång.
- Att berätta, säger Harald Gaski, är just precis en konst. Mest typiskt för den samiska berättarkonsten är att konstnären ofta kombinerar olika konstformer. Så har det varit sedan Johan Tuuris tid.
Han ska återvända till legenden Tuuri, men börjar med att visa en bild på blåhaken. Fåglar är viktiga i de samiska berättelserna. För fåglar kommer med berättelser. De kan till exempel varsla om någons död. Men också andra djur har många gånger tilldelats huvudrollen. Vargen och björnen är mycket kloka och listiga varelser, och berättelserna har under generationer lärt människorna att handskas med dem. Och förutom den omgivande naturen så är den samiska mytologin en viktig källa till berättelserna.
- Att tolka texter eller figurer är en gammal samisk kunskap. Det kan till exempel ha varit bilderna på en trumma, säger Harald Gaski.
Multikonstnären Tuuri
Nu är det förstås skillnad på historier och historier. Där finns de jojkade berättelserna, men en viktig skiljelinje går också mellan máinnas, som är sagor och sägner, och muitalus, som är sanna berättelser. Johan Tuuri har kallats den första samiska författaren, och Harald Gaski titulerar honom rentav den första samiska multikonstnären. I det klassiska verket Muitalus sámiid birra finns nämligen både text och teckningar. Tillsammans skapar de en omfattande källa till den samiska världsbilden, livet och levernet på Johan Tuuris tid. Och ju mer tolkaren kan, desto mer hittar han eller hon i bilderna.
Skrämselpropaganda
Harald Gaski är professor i samisk litteraturvetenskap vid universitetet i Tromsö och har hunnit analysera det mesta som rör samiska berättelser. Han har också haft anledning att rannsaka sig själv som en länk i den långa berättartraditionen.
- Min far dog redan när jag var liten. Den samiska traditionen sade då att den äldste brodern till min pappa skulle se till att jag lärde mig det jag behövde. Min farbror var en hård och noggrann läromästare. Och hur lärde han mig då? Jo, genom att berätta historier där folk hade misslyckats. Som ett slags skrämselpropaganda.
Ny teknik
En fråga från publiken är hur berättarkonsten förs vidare till nya generationer i den samiska kulturen. Finns det något slags lärlingssystem? Finns det några berättarmästare?
- Det fanns många mästare. Berättarkvällar var inte något som organiserades, de uppstod spontant när folk träffades. Men nu är det nya tider, och vi är de första att ta till oss teknik som skotrar och datorer.
- Med teveåldern, säger Harald Gaski, har en ny typ av historier inträtt också på den samiska berättarscenen. De är korta och har ett snärtigt slut med en poäng. Med de historier hans farbror förmedlade följde aldrig några förklaringar. Budskapet fick lyssnaren räkna ut själv. Och ett signum för samiska berättelser är många gånger de till synes abrupta sluten. Där kan en ny historia ta vid, och så ännu en.