Berättelser från de klagande vindarnas ö
Några somrar senare tog han sig dit med en postbåt över ett stormigt hav, till ön som saknade hamn. Sista biten färdades han i en currach - en liten rank farkost, tillverkad av ett träspann klätt med djurhud eller segelduk.
Mottagandet blev inte hjärtligt. National Geographic hade något år tidigare tillbringat månader på ön för ett reportage. Öborna tålde inte fotografer, några kastade till och med sten för att understryka sin motvilja.
- Jag hade tänkt stanna i ett par dagar, men tog mig inte därifrån på grund av stormen. När jag äntligen kom mig iväg tänkte jag att hit reser jag aldrig mer.
Återvände år efter år
Men så var det det där med bilderna. Där fanns något intressant, något han inte kunde bortse ifrån. Så han återvände, år efter år. Kom tillbaka med fotografierna han hade tagit året innan. Med tiden har han fått några av sina bästa vänner på ön.
- Jag tänkte aldrig på mina Inishmaan-bilder som ett projekt. Men när jag insåg att jag fotograferat ön i tio år förstod jag att jag faktiskt hade ett.
Om några veckor har Norrbottensteatern premiär för sin uppsättning av Krymplingen från Inishmaan, av den brittiske dramatikern Martin McDonagh. Men långt innan McDonagh skrev sitt drama hade författaren J M Synge fattat tycke för ön, där han bodde i perioder kring förra sekelskiftet. Också han fotograferade och kom tillbaka med sina bilder och en av hans mest kända pjäser, Hjälten på den gröna ön, sägs bland annat bygga på erfarenheter och sägner från just Inishmaan.
Per LB Nilssons bilder blev till slut en utställning som visats flitigt runt om i landet, bland annat på Hasselblad center i Göteborg och på Bildmuseet i Umeå. Nu ställer han ut ett 30-tal i Norrbottensteaterns foajé.
Inishmaan befolkas av 250 personer och har genom sitt isolerade läge en absolut särprägel. Där talas fortfarande gaeliska och levnadsmönstret har bara förändrats obetydligt genom historien. Så sent som 1975 elektrifierades ön och en fungerande vattenförsörjning till hushållen kom först långt senare.
- Numer har ön en hamn så fler hittar dit, men länge var det bara jag och en psykoanalytiker från London som kom resande varje år, säger Per LB Nilsson.
Under många år arbetade han som pressfotograf och dessutom jobbade han deltid som bildlärare. Tillvaron var stressig, lugnet på Inishmaan blev ett behov. När han så insåg att han hade samlat på sig en massa bilder från ön tänkte han göra en bok. Men i stället reste han till Chicago och vidareutbildade sig för dokumentärfotografen David Plowden.
- Där ändrades på ett avgörande sätt mitt förhållningssätt till mitt bildskapande. I stället för att ta snapshots började jag medvetet ta bilder i längre sekvenser, ofta med stativ, för att skapa en känsla av en plats, säger Per LB Nilsson, som sedan några år tillbaka arbetar som lektor vid Fotohögskolan i Göteborg.
Konkret möte
Så kom hans Inishmaan-bilder att bli en beskrivning av en tid och en miljö, men också av förändringar där en gammal fiskare, klädd i traditionella kläder bär samtidens märkesskor. En berättelse om ett lugn, där plötsligt en bild av två hundar bryter tystnaden. Om ett traditionellt levnadssätt, där en sliten hand kramar ett kors, där människor sedan generationer tillbaka går samman för att lägga nytt halmtak om höstarna, ber aftonbön i sina hus.
Bilder som i sig är en resa, ett mycket konkret möte med människor och plats.
- Det kräver tid att komma underfund med ön, säger Per LB Nilsson, som senare fortsatt att fotografera irländska miljöer i olika projekt.
Kanske blir det en bok i framtiden, utställningen har levt vidare och visats åtskilliga gånger genom åren utan marknadsföring.
- Oavsett de konstnärliga kvaliteterna känns det här meningsfullt, inte minst som berättelse och tidsdokument.
Så jobbar vi med nyheter