OK: förra plattan med Truckers, The Big To-Do, var bara bra. Men inte osvikligt minnesvärd. Den detaljen har dock våra sydstatsvänner korrigerat till med den nu aktuella Go-Go Boots. Ännu ett järnhårt och helt gnisselfritt klassiker-album, att omfatta med all möjlig kärlek + ännu lite mera.
Nu har Patterson Hood och hans strävt lirande kompisar gått tillbaka till sitt pålitliga koncept från förr. Tuffa knogjärns-storys om episka kärleks- & dödssammanhang; marinerade i bourbon och blod och med en kännbar arom av bly.
Eller om den mentalt komplicerade sångaren och southern songwritern Eddie Hinton. Eller om en håla långt borta i Tennessee.
Bara titlarna talar sitt väldigt tydliga och tuggtobaksjuiciga språk: Go-Go Boots, Dancin’ Ricky, Cartoon Gold, Ray´s Automatic Weapon, Assholes, Used To Be A Cop, The Fireplace Poker,(den är åtta minuter lång och särskilt livsfarlig), Where´s Eddie, The Thanksgiving Filter, Pulaski och Mercy Buckets.
Det är som om Carson McCullers hade administrerat dessa novellfragment in spe. Samma kärva känslor som hos henne.
Drive-By Truckers höll för övrigt på att bli ett av de sista band jag såg i det här livet.
På Storsjöyran, i Östersund för drygt två år sedan. Men jag envisades tjurigt med att överleva både blodförgiftningen, kallbranden samt sänkan på 434 och har nu bara 143 år kvar till jag fyller 200.
Under tiden hoppas jag få uppleva mycket mera musik av denna övre kvalitetssortering.