Berättelsens magi

"Myternas funktion är att förklara världen, dess uppkomst och ordning, det ondas ursprung och godhetens, ytterst att förklara världen och därmed kanske också att skapa den", skriver Mats Tormod i sin recension av Jeanette Wintersons Tyngd, en bok om historien om titanen Atlas.

Kultur och Nöje2006-11-17 06:00
<P>Jeanette Winterson<BR>Tyngd<BR>Översättning: Ulla Roseen<BR>Bonniers <BR><BR>Över 30 förlag i fler än 35 länder ger samtidigt ut verk av författare som fått välja en myt att återberätta. I detta sällskap tar Jeanette Winterson ? fin engelsk författare ? med självklarhet sig an historien om Atlas. Egentligen är det en av berättelserna om Herakles, ett av hans tolv stordåd som återges, det som handlar om hur Herakles stjäl tre av Heras gyllene äpplen från hesperidernas trädgård, den som ligger i väster och vaktas av titanen Atlas.<BR>Det är stommen i berättelsen, de två titanerna, Atlas och Herakles, och deras möte. Atlas som efter uppror mot Zeus har dömts att bära universum på sina skuldror och Herakles, förskjuten av sin styvmor, ignorerad av sin far, Zeus. Winterson återberättar med glädje och, faktiskt, ömhet de övergivna och föräldrasvikna grabbarnas historier, den starke och ansvarstagande Atlas, med världen på sina axlar och trickstern Herakles som knullar runt och slår ihjäl, men som också, för en natt, lyfter världens börda från Atlas skuldror. <BR>Ledmotivet i Tyngd, deklarerar Winterson, är ?Jag vill berätta historien om igen? och historien blir just den som handlar om att bära universum, sitt universum, sin himmel på sina skuldror, den autentiska historia som författaren är satt att berätta om och om igen.<BR>Myternas funktion är att förklara världen, dess uppkomst och ordning, det ondas ursprung och godhetens, ytterst att förklara världen och därmed kanske också att skapa den. <BR>Sådan är fortfarande berättelsen; den förklarar och formar världen, omskriver våra liv, oss själva och våra universum, så när Winterson berättar Atlas historia, berättar hon också om den lysande jordgloben i barnkammarens mörker, den blå, den vackraste planeten mitt i övergivenhetens ångest. Det är inte det självbiografiska som är viktigt, inte den egna livsberättelsen, utan autenticiteten; hon jag-berättar Atlas historia som sin egen och träffar det som är ett märke för kvalitet; sanning.<BR>Och när Atlas får en vän i rymdhunden Laika, och gör sig fri från sin tunga börda, sitt universum och ställer ifrån sig firmamentet och hela helvetet, så handlar det inte bara om författarens befrielse, utan också läsarens. Så fungerar berättelsens magi.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!