Berättelsen måste leva

Haparanda Sandskär en höstdag med stort ljus och glödande rönnbär. Staffan Svanberg stannar upp vid en sälformad gråsten och berättar om Polo Jussi, som bar stenen på sina axlar den långa vägen från Nordudden till Kumpula där det just då var fullt av strömmingsfiskare. Han slängde stenen på backen och sade: "bär tillbaks den, den jäkel som orkar". Sexton högstadieelever från Tärendö är här på lägerskola och några av dem försöker förgäves rubba stenen. Med stor uppmärksamhet och koncentration följer de Staffan Svanbergs berättelser under flera timmars vandring på ön. Jag är imponerad. Men inte förvånad. Uppskattad pedagog
Vad är det som gör Staffan Svanberg till en så uppskattad guide, pedagog och berättare? Hur lyckas han hålla sina historier vid liv och fascinera besökare på Haparanda Sandskär år efter år. Själv har jag lyssnat många gånger men tröttnar inte. Jag frågar Tärendöbarnen och de svarar tveklöst - det känns att han tycker det är roligt att berätta. Han är så med! - Ja, det stämmer, säger Staffan Svanberg. Jag vill ju berätta. Jag vill lära ungarna, ja alla förresten, att älska den natur och den historia de har inpå knutarna. Kärleken växer med kunskaperna. Han vet vad han talar om. Länge for han själv till andra sidan jordklotet för att beundrade platser han tyckte var mer spännande än dem han hade i sin närhet. Berättelsen måste leva. Och levande blir den bara i mötet med andra människor. Tidiga morgnar när han har haft tre grupper dagen innan och känner sirap i skallen kan han önska ett lätt motorhaveri på sin båt Bosmina. Konsten att lyssna
- Men så ser jag en förväntansfull skara vid kajen och då kommer jag igång. När jag känner hur jag lyckas fånga en grupp då är det roligt igen. När Staffan Svanberg växte upp i Haparanda fanns hans fastrar och farbröder nära. Alltid då släkten träffades berättade man för varandra. Ofta återkom samma historier. Staffan Svanberg var fascinerad och tröttnade aldrig. Kan det delvis ha berott på att de vuxna också lyssnade uppmärksamt till barnen och deras berättelser? Det var en självklarhet att man skulle ge varandra uppmärksamhet, säger Staffan Svanberg och vi enas om att lyssnandet också är en konst. Tävlade om det osannolika
God berättarträning fick han också under åren på Gränsskolan i Haparanda. Där tävlade lärarna ibland om att ljuga ihop en osannolik historia och få eleverna att tro på den. Det gick alltid om man följde regeln att omge berättelserna med många kontrollerbara fakta. Fakta gillar han, men de får inte vara för omständliga. - Han hade en son som hette Emanuel, som hade en auktionsfirma i Haparanda - en sån ovidkommande detalj kan jag krydda berättelsen med också när jag talar till Kommunförbundet i Skåne. Och när man oroar sig för mygg på Sandskär drar jag ibland till och berättar hur Haparandaborna brukade komma hit med yxor, slå myggorna i huvet, torka dem och använda dem som mjölkpallar. Når de okoncentrerade
Barn i dag är svältfödda på berättelser, menar Staffan Svanberg. Allt ska gå snabbt och vara flashigt. Hur når han då de okoncentrerade? Ja, aldrig genom att säga: Var tysta! Lyssna nu! Han väljer att berätta - och berätta bra - för de koncentrerade. Få ögonkontakt med dem och hålla dem kvar. Ofta har han snart hela gruppen med sig. - Då kan jag gå min väg en bit bort för att dra dem till mig eller berätta medan jag är i rörelse. Sedan gäller det att hitta människor där de befinner sig. Knyta an till deras erfarenheter och intressen. Barn talar han till på samma sätt som till vuxna, även om han undviker de allra svåraste orden. Och ibland broderar han lite mer på det spännande - om sjölik, svartsjuka, förlisningar och spökerier. - Man får inte lämna över berättelsen helt till lyssnarna, då blir de osäkra. Och jag vill inte heller bli en ståuppkomiker. Det är lätt att få gapskratt när man talar sprit och sex, men eftersmaken är inte god. Då är det bättre att känna hur alla blir lyckliga över ett litterärt citat. Från Sten Selander till exempel - "Skärgården mellan Luleå och Haparanda liknar ingen annan. Den har alltjämt kvar den svenska arkipelagens ljusa lyrik med samtidigt sveper där in ett isigt luftdrag av halvarktisk ödslighet och sibirisk melankoli". Pusselbitar till historien
Att få till stånd en dialog, att få kommentarer och protester, det tycker han om. Och att locka fram kunskaper. Till Sandskär kommer geologer, fiskare, ornitologer och teologer. Folk som har sina rötter i skärgården och de som aldrig förr satt sin fot i Norrbotten. De kommer med sina pusselbitar till Sandskärs historia. - Jag får hela tiden nya kunskaper och ofta är det jag som blir en utfrågare. I bilen brukar jag tänka igenom vad jag själv lärt mig och när jag kommer hem för jag in det i mina Sandskärpärmar När jag bläddrar i dem upptäcker jag också mycket som jag glömt. Det gäller att hålla sina kunskaper vid liv. Ju mer jag har att välja bland desto bättre blir jag nog. I dagarna reser Staffan Svanberg tillbaka till Mongoliet. För när han inte är tillsynsman i Haparanda skärgårds nationalpark arbetar han med miljöutbildningar över hela jordklotet. Snart sitter han bland människor som lever med sina hästar ute på stäppen. På kvällarna samlas man i jortan, dricker te med torkad yogurt och berättar magiska historier för varandra. Tv:n som drivs av solceller står tyst.