Berättelsen finns i mormoderns röst

Dilsa Demirbag-Sten är en återkommande debattör i tv, radio och tidningar när det gäller invandrarfrågor och våld mot kvinnor och speciellt när det handlar om muslimska kvinnor. Hon tar ofta spjärn i sin bakgrund. Boken Stamtavlor som kom 2005 handlade om hennes egen historia som invandrad kurdisk sexårig flicka som bortförlovades mot sin vilja när hon var 14. Nu kommer en ny bok, Fosterland. Jag hade hoppats att hon skulle fördjupa berättelsen genom att göra biografin till litteratur. Men tyvärr. Det är en kronologiskt rak berättelse i jag-form som inte lyckas hålla sig kvar i tiden utan hela tiden glider över i att från nuet betrakta barndomen och konstatera hur det var. Eller varför något blev som det blev. Eller ännu värre, att med dagens författarröst säga vad som sedan skulle komma att hända. Men i den med fet stil satta sagan som berättas mellan kapitlen låter författaren sin mormor berätta om bondpojken Kawa, den ståtligaste ynglingen under himlen, och Dilsa, den vackra och stolta flickan från nomadstammen Bertieyan. Den lyssnande lilla Dilsa ligger intill sin mormor på sängen och försöker intensivt hålla sig vaken för att höra färdigt, men ohjälpligt faller hon i sömn. Men lika säkert som att hon var gång somnar är att mormor nästa kväll berättar sagan igen. Till slut blir flickan stor nog att orka vara vaken till slutet och även vi läsare får höra sagan till slut om hur den modige Kawa besegrar draken och får sin nomadflicka. För till och med i kurdiska folksagor besegrar kärleken till slut traditioner och familjeseder. Jag kommer på mig själv med att längta till avbrotten i läsningen, för där stiger berättelsen ut i rummet hemma hos mig. Hästarna börjar gnägga så att jag känner lukten. Vinden som kommer från bergen känns verkligen så där frisk och lockande som mormors röst säger att den är. Flickan Dilsas mormor viskar om och om igen till sin dotterdotter att så måste hon berätta. Hon måste väva in verkligheten och nuet i sagan för att den ska kunna leva vidare. Jag önskar att Dilsa Demirbag-Sten hade följt sin mormors råd. Då hade boken om mannen som var organiserad i APK och slog sina döttrar på mammans uppmaning blivit en fantastisk bok. Men det är som om journalisten och debattören Demirbag är rädd för att gå för djupt och nära, som om hon skulle tappa läsaren när det i själva verket är tvärtom. För det är just det djupt personligt kända och upplevda som förs över via bokstäver på ett papper till läsaren. Det mest perifera blir då angeläget och universellt. Litteraturens storhet består i att kunna beröra på hur långt håll som helst, genom hur många sekler som helst. Och den överträffar alla argument i värden.