Bengt Ohlsson vrider perspektivet
Bengt Ohlsson, författare
Foto:
Bengt Ohlsson hävdar med bestämdhet att han inte känner någon press att prestera ännu en Augustvinnare. Han är inte ens säker på att det är önskvärt - eller möjligt - att göra det.Däremot har erkännandet framkallat en sorts försiktig uppmuntran.- När man börjar med en bok kan man vara säker på att man förr eller senare får höra rösten som säger att detta klarar du aldrig. Efter Gregorius är det en annan röst som säger: "Du kan väl i alla fall försöka". Det känns som att jag har flyttat ut tomtpinnarna i mitt skrivande, säger han.I den förra romanen ville Bengt Ohlsson ge upprättelse till Hjalmar Söderbergs osympatiske pastor från Doktor Glas. Den gamle prästen med sin unga fru framställdes inte längre som ett monster utan som en person med en känslomässig ensamhet och samma kärlekslängtan som alla andra. I Hennes mjukaste röst har Bengt Ohlsson bytt perspektiv. Från svensk dåtid till kanadensisk nutid - och från man till kvinna. Men den själsliga ensamheten består. Karen, 45 plus, har just genomlidit två krascher - en relationsmässig och en med bil. Rehabiliteringen är blir både fysisk och känslomässig och leder till slutsatsen att kärlek är ett avslutat kapitel. Feta smällar
- När man är 22 kanske man bara tänker att det bara att försöka igen. Men mellan 45 och 50 är det inte lika självklart att man gör det. Livet har ju några feta smällar i beredskap, det är inte självklart att man studsar upp igen. - Vad händer om man inte orkar försöka igen? Om man väljer bort den här stora och viktiga kakan? Om man är tvungen att inse - jag fick inte riktigt snurr på den här delen, säger han. De feta smällarna utdelas också generöst i huvudpersonen Karens liv. Men precis som pastor Gregorius gavs upprättelse, får också Karen någonting. I det här fallet något att se fram emot. En Ohlsson-special
- Det här är något ganska nytt för mig. Mina tidigare böcker har varit jäkligt präglade av något annat. Som om jag har velat visa huvudpersonerna en möjlighet att förändra sina liv till det bättre, och sedan ryckt undan den möjligheten på slutet. Det har varit en sådan där Ohlsson-special. De har ju varit en spegling av det jag har varit och förhoppningsvis har väl något hänt, säger han.Hennes mjukaste röst präglas av en språklig uppfinningsrikedom som matchar huvudpersonens känslomässiga resa, där man kan "lägga en gravallvarlig pinne på hennes indignationsbrasa" eller där ingen "griper kniv och gaffel för att börja såga i hennes ord och doppa dem i brun sås och mala mellan tandraderna". - Min kurs var att boken språkligt skulle vara som Joyce Carol Oates i en bra översättning. Det är något som bara forsar fram i hennes språk. Hon är för mig en väldigt orädd och osneglande författare.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!