På Pite havsbad kan jag hyra mig en bungalow, sjuhundra kronor natten, tvåbäddsrum. Meddelandet når mig helt analogt, i en pappersbilaga till någonting. Bungalow. Det doftar Söderhav om det ordet, inte nordanvind och tallhed precis. Palmers sus och bränningars slag, oceanen oändlig.
Från en långt nordligare ort hörde jag för länge sedan om skrytet om den nyrika familj som låtit bygga sig en hacienda. Som de själva uttryckte saken. Det slår en turistbungalow med längder, vem hade seglat på Sydamerika i den familjen? Den spanska haciendan, lantgodset, tusen kor på Pampas, men fanns det verkligen några gauchos där uppe? Och var inte korna små, hornlösa och tämligen magra?
Till Kalix, som en gång hade fullt utrustat sjukhus, lockade man på sextiotalet danska läkare med nästan gratis boende. Och gissa vad villan fick för namn? Bungalow. Vackert lagda med utsikt över den alltid lika svala älven.
Wikipedia, som kan vara charmerande sakligt, konstaterar: ”Bungalow. Ordet härstammar från hindiordet baṅglā, som beskriver att huset är i bengalstil. Ordets betydelse varierar över världen, men vanligtvis avses ett fristående envåningshus, ofta med en veranda. Ordet användes mer frekvent i svenskan på 1950- och 1960-talet för att beteckna ett småhus i stadsmiljö”.
De bengalska husen i pitetrakten.
Och läser jag Norrbottenstidningarna envisas de med att rapportera att en villa brunnit ner så snart en timmergård blivit lågornas rov någon iskall januarinatt. Gamla romare bodde i villor, på Capri och med slavar. Skuldsatt medelklass bor i villor, jag bor i villa. Bodde jag i ursprunget var det en gård, gardher på forn svenska. Kan aldrig bli en villa. Altaner låder icke vid sådana hus. På sin höjd en glasad veranda.
De fattiga bodde i stugor, några höll dem idylliska, andra i förfall. I en av de senare såg jag universums dyngigaste öppenspis en gång. Den vita spisen var kolsvart, det blev aldrig till att krita muren för ungkarln som bodde där. Där står nu en villa istället, med altan. Fäbodstugorna plockades ner och for ut i skärgården. Jag antar att de blivit tillbyggda. Den allra minsta stugmodellen kallades ”fyrväggestuga”, saknade farstu, man steg rakt in i kökstrivseln. De fattiga hade alltid nära till varandra.
Företeelsen ”sportstuga” försvann när masoniten utrotades, jag tror den ersattes av ”skärgårdsfastighet” där den for iväg i taxeringstabellen.
Mänskans boningar; man lockar mig till Norrbotten med havsbadsstuga, solstuga, sommarstuga och rivierastuga, medföljande prislista, mejladress och webb. Ingen hacienda, dock en prisvärd bungalow.
Allt jag behöver i Norrbotten är en kyrkstuga. Och det har jag redan.