Behovet av vittnen

När jag besökte Moldaviens huvudstad Chisinau förra sommaren pekades ett av Pusjkins hem, numera museum, ut som en av sevärdheterna. En äldre, barsk föreståndarinna vallade runt mig och mitt sällskap genom utställningen, smattrande på en ryska som tyvärr ingen av oss förstod. Snabbt skulle det gå, men vi fick i alla fall en skymt av diverse handskrifter och Pusjkins vackra samovar innan det var över och vi stod på en solig och dammig bakgård. Pusjkin hade bott i byggnaden i blott två månader av sitt liv men det räckte för att göra ett litet museum av det. Det finns motsvarigheter i hela det ryska riket, eller det som en gång tillhörde det. Författarna är en integrerad del av den nationella självförståelsen, på ett sätt som nästan kan vara svårt att föreställa sig. Pusjkin är förstås den store profeten, men det saknas knappast upphöjda gestalter i övrigt. Det ligger en grym ironi över eftervärldens kult av de stora ryska författarna, då många av dem fick stå ut med ohyggliga förhållanden under sin levnad. Jag tänker på det när jag läser en nyutgiven urvalsvolym med Anna Achmatovas (1889-1966) poesi. Museet till hennes ära, i St. Petersburg, är verkligen en förljugen, gyllengul jättebakelse. Achmatova, vars båda män avrättades av bolsjevikerna, vars son Lev av politiska skäl satt fängslad i över tjugo år, och som själv terroriserades av den sovjetkommunistiska regimen under i princip hela sin författargärning. Nu är hon föremål för ett museum hyllande Rysslands "ärorika" förflutna... Det är svårt att komma runt Achmatovas biografi när man närmar sig hennes dikter. Så intimt förknippade är de med omvälvningarna i Ryssland under första hälften av 1900-talet. Hon fanns där, registrerande, vittnande, och lyckades samtidigt behålla något av den kyla som ett sådant projekt kräver. Att hon alls kunde fortsätta skriva är ett under med tanke på de förhållanden som rådde. Långa perioder hade hon publiceringsförbud, det hon skrev ansågs samhällsfientligt, inte tillräckligt mycket förhärligande revolutionen. Barbara Lönnqvist, som står för översättningen, redogör i ett förord för hur en av Achmatovas väninnor, Lidija Tjukovskaja, fick i uppdrag att memorera diktcykeln Requiem. De papper den nedtecknats på ansågs för farliga för att behålla, man var tvungna att bränna upp de i kakelugnen. När man läser den idag förstår man denna försiktighetsåtgärd. Diktcykeln beskriver sonens fångenskap i ett av Sovjetunionens hårdaste fängelser. Varje vecka samlades hundratals kvinnor, mödrar, utanför fängelsemurarna för att efter timmar av köande få tillfälle att överlämna matpaket till sina söner och män: "Där vajar fängelsepoppeln, / inte ett ljud hörs - / men hur många oskyldiga liv / släcks inte därinne...". Situationen är ett resultat av "illdådens mikrober", "den Självutnämndes förakt - i stället för folkets makt". Adressaten är uppenbar. Achmatova är tolkad till svenska tidigare, bland annat av Hans Björkegren. Barbara Lönnqvists översättning skiljer sig en del från hans översättning. Framför allt är den enklare och mer rakt på sak. Måhända mer trogen originalet men också poetiskt magrare. Jag saknar en djupare klang här och var. Det är även synd att dikterna inte ges den inramning de förtjänar, till exempel med utförligare kommentarer. Men det får man nog skylla på förlaget som förmodligen velat ha boken till något av en populärutgåva. Det hindrar inte att det finns många skäl att upptäcka Achmatova, eller läsa henne på nytt, varför inte i ljuset av dagens Ryssland. Andra förutsättningar, annan repression - samma behov av vittnen.

Behovet av vittnen

Norrbottens-Kurirens recensent Martin Bergqvist anser att det finns många skäl till att upptäcka den ryska författaren Anna Achmatova, vars liv präglades av att hennes båda män avrättades av bolsjevikerna.