Behovet av ett nytt Ryssland

NY BOK Anna Politkovskaja Putins Ryssland Översättning: Hans Björkegren Ordfront Jag läser om Tamara Petjernikova, chef för det gräsliga Serbskij-institutet. En psykiater som fullföljer sin uppgift. Det var hon som 1978 låste in och drogade den då främste dissidenten Aleksandr Ginzburg. Nu fullföljer hon, alltid lojal, sin tjänst och såg därför till att den vidrige våldtäktsmannen överste Budanov klarade sig undan ett självklart straff för att ha torterat, våldtagit och strypt en 18-årig, tjetjensk flicka. Hon förklarade honom icke-tillräknelig. Ödets ironi vill att denne otillräknelige överste samtidigt är ?Rysslands hjälte?. Eller tag den unge, troskyldige soldaten Pavel, som hon inleder sin skildring med. Han stupar i Tjetjenien, och armén slarvar bort hans lik! Den före detta supermakten kan inte hålla reda på sina soldater längre, vare sig levande eller döda. Armén är ett fängelse, laglösheten är total, aldrig någonsin har en officer blivit fälld för något av de otaliga brott som är aktiv rutin mot de intagna, förlåt meniga. Pavels mor försöker få tillbaka sonens kropp, får tillsist hans kranium, hennes protester får krigsmakten att slå tillbaka med hot, förtal, blint raseri. Arvet. Aldrig civiliserat, från det tsaristiska, över det leninistiska till det nutida, auktoritära väldet som alltid ligger skrämmande nära den rena diktaturen. Det verkar mest en smakfråga bland de styrande, hur hårt ska under-såten piskas? Att han ska piskas är consensus. Ett nykapitalistiskt styre med Stalins mustascher, fattiga åldringar fryser fast i golvet och återfinns döda, men de nyrika, sådana som Pavel Fedulev, vältrar sig i grotesk girighet. En spritsmugglare som kommit upp sig, tillsist har han råd att köpa polischefen i Jekanterinburg. Allt går naturligtvis utmärkt, tjuv, kapitalist eller politiker, det är allt samma sak, och då går det bra. Aldrig civiliserat. Politkovskaja är rasande och precis. Följaktligen mordhotad och förföljd, men massmedialt skyddad av massiv, internationell uppmärksamhet och beröm. De större frågorna ligger utanför hennes skildring, de handlar om det troliga utfallet för denna regim som bara i undantagsfall stödjer sig på demokratiska medel. Kärnvapenbestyckad, socialt mer ojämlik än någonsin, ledd av en gammal KGB-överste och just i färd med den tsaristiska favoritsysselsättningen: att massakrera kaukasier. Vad blir det sedan? Växer något annat fram ur den ryska likgiltighetens letargi? Chockterapin, den som västerländska b-intellektuella hjälpte till med, skapade en nyrik monsterklass av skurkar. Vad kan skapa normalitet, medborgarskap, rättsväsende, oväldig byråkrati? I Politkovskajas värld syns inga ljuspunkter, hon tycks rikta ett förtvivlans rop åt alla som vill höra på, ett rop på ljus, uppmärksamhet, protester, ja närmast ett rop om uppfostran från det väst som hittills bara lanserats med tvång och bajonetter i Ryssland. För det gamla Ryssland är det redan för sent. Hon ropar för det Ryssland som ännu inte fötts.

Behovet av ett nytt Ryssland

Systemets rutinmässiga och nedärvda grymhet. Den står upp från varje sida i Anna Politkovskajas bok Putins Ryssland. Det är ett land som civiliseringen aldrig har fäst i. Man kan börja med arvet.