Behöver världen fler duktiga flickor?

StormknyterskanManus och regi: Åsa SimmaMedverkande: Inga Elisa Påve, Harriet Nordlund, Karin Paulin, Ingemar Raukola m flMusik: Jonas KnutssonP1, lördag den 16 oktoberAina mår pyton. Hon slår sönder saker och svär. Hon går fram till fulla män på stan och ber om cigg. Oj, oj, oj. Jag vill verkligen kunna leva mig in i denna tonårings helvete. För jag hör till dem som tycker att det finns för få vettiga skildringar av tjejer och unga kvinnor. Är det något jag önskar mer av så är det just ärliga försök att utforska unga tjejers livsvillkor.Åsa Simmas radiopjäs Stormknyterskan är ett sådant försök och ambitionen som sådan förtjänar en eloge. En ung människas inre liv skildras inte på en kafferast. Har det dessutom gått ett antal år sedan författaren själv var tonåring blir utmaningen desto större.Så snälla låt denna pjäs ge avtryck, tänker jag. Sluter sedan ögonen i väntan på att skådespelarnas röster och Jonas Knutssons saxofon ska veva igång den inre projektorn. Men det händer just ingenting. En timme senare gör jag ännu en genomlyssning. Efter tredje försöket ger jag upp.Ljudet är fint, skådespelarna är yrkesskickliga och Jonas Knutsson slår an en ton som rimmar väl med stämningen som Åsa Simma tycks ha för avsikt att skapa. Men det spelar ingen roll. Texten ger inte huvudrollsinnehavaren Inga Elisa Påve förutsättningar att fylla sin karaktär med kött och blod. När Aina ska vara arg och utåtagerande trycker Simma in tre, fyra svordomar i varje replik. Lite som den vuxnes schablonbild av hur missförstådda ungdomar låter. Lika falskt klingar det när Aina ska reflektera över sin situation. Vackra ord bygger poesi som landar avigt i munnen på den tonåriga karaktären. Dessutom känns berättelsen mest banal: 1 Ainas pappa önskar att hon inte fanns. 2. Aina skickas hemifrån. 3. Klok släkting i norr säger att Aina måste lära sig att knyta stormen. 4. Aina knyter stormen och börjar må bra. 5. Aina blir duktig i skolan och skriver en brådmogen uppsats om att samtidens hets är dålig och vi ska vara snälla mot oss själva och naturen.Aina får sig alltså några skopor präktig naturmystik till livs och simsalabim mår hon fint igen. Lösningen på traumat "barn övergivet av sina föräldrar" är en klok kvinna som, underförstått att det var bättre förr, berättar om naturens krafter. Så skönt för vuxenvärlden att Aina slutar vara arg och i stället blir duktig i skolan. Är det något som världen behöver så är det väl just fler duktiga flickor färdiga för kollaps någon gång i 25-årsåldern (eh?).Någon uppgörelse med den svekfulla pappan blir det inte tal om. Inte heller med fullgubbarna på stan.Åsa Simma gör det alltför enkelt för sig. Det är faktiskt en rätt besk anrättning hon serverar.