Behov av att saker ska stå rätt till

Jag vill att saker och ting ska matcha. Passa. Må bra av. Smulor på bordet går bort. Disk i diskstället likaså. Är det perfektionist som är mitt adjektiv? Snarare ett sätt att ta ansvar. Kärnfrågan är väl också om jag begränsas av tillståndet. Detta är ej att förknippas med städmani! Jag vill bara att så mycket som möjligt ska förflyta så enkelt som möjligt. Jag vill inte se dammiga golv, en överfull kattlåda eller klibbiga spisplattor. Sitter jag på en behaglig balkong vill jag ändå göra det lite mer behagligt genom att rätta till kuddarna eller slänga den regnblöta mattan. En närstående person har talat ut, inför mig, om sitt behov av att ta lös knopparna på kökslådorna för att riktigt kunna rengöra där. Sådan är jag ännu inte. Men jag drömmer hemligen om att, när jag av outgrundlig anledning någon gång skulle ligga där nere, spontant slås av hur rent det är i hörnen vid spisen. På samma sätt önskar jag överraskas av min egen plötsligt gnistrande genialitet när jag minst anar det. Kanske efter att jag sett en medioker spelning av Ainbusk Singers eller varför inte The Real Group. Sicken lycka att känna recensionen spritta ur fingrarna över tangentbordet. Resulatet? Den bästa recensionen jag någonsin skrivit. Vissa kallar det feng shui, andra dårskap. Kanske är det bristen på, eller lusten efter, kontroll som jag söker. Frenetiskt efter med dammsugarmunstycket. Min ena fråga är om kontroll alltid funnits i mitt behovsspann. Min andra är, varför saknas "ett rent hem" i Maslows behovstrappa? Men viktigast är snarare att verka kontrollerad (inte på det stiffa pomperipossa-sättet) och att ha koll. I själva verket vet jag ingenting. Så säger vi alla. Jag har upptäckt det lönlösa i att försöka. Berättar man redan från början om sina svaga sidor, finns det hos allmänheten en förväntan att infria dessa punkter. De andas ut. Om då denna villrådighet eller obeslutsamhet redogörs från första början så förminskas genast de övriga mänskliga bristerna. Lätta minnesluckor slätas över om arbetet i övrigt förflyter prickfritt. "Jag trodde hon var
glömsk, hon säger ju alltid det. Men hon har järnkoll", kan då eventuellt höras om du skött dina kort rätt. Så det är väl det den här krönikan syftar till. Om jag erkänner mitt största fel (jag är slarvig) då kommer ni i stället att minnas mig som den vikarierande nöjesredaktören med järnkoll. Mission accomplished.