Sociologen Zygumt Bauman väckte uppståndelse med tesen att Förintelsen inte var någon "ond avstickare", utan en konsekvens av det moderna samhällets övertro på rationalitet. Andra forskare, som Philip Zimbardo, Stanley Milgram och Muzafer Sherif har genom sina experiment med moderna unga män visat hur vi socialiseras till grymhet. Georg Klein hänvisar till denna forskning i Jag återvänder aldrig. Essäer i Förintelsens skugga och menar i sin tur att grymheten grundar sig på vår från början tribala biologi.
Hur var det möjligt att kulturellt högtstående tyskar, inte minst inom musiken, kunde följa en hysteriker med gälla, salvelsefulla vulkanutbrott? C G Jung, som också Klein tar till hjälp för att förstå psykologin bakom Hitlers framgångar, har beskrivit den tyske diktatorns speciella form av hysteri som patologisk, det vill säga noll insikt i den egna karaktären, autoerotisk självbeundran och ett behov av att imponera till varje pris. Med en sådan ledare kan den kollektiva skuggan bli verkligt elakartad. Så gick det för många tyskar vid nazistmötena, även om de hemma, i lugn och ro, var motståndare till nazismen. Men enligt Jung skulle de aldrig ha ryckts med så fullständigt av denne figur om inte hela nationen lidit av "psykopatiskt mindervärdeskomplex".
Parallellt med läsningen av Klein har jag sett Michael Hanekes filmer. Både Klein och Haneke gräver djupt i människans våldsamma psyke. Klein skriver om aningslösheten hos dem som drabbades av Förintelsen och om likgiltigheten hos dem som såg på, med några få undantag. Haneke ifrågasätter vår framtid i sina filmer och i Det vita bandet, erhålls ett svartvitt intyg på riktigheten i psykoanalytikern Eric Brenmans närmast bevingade ord: att grymheten tar överhanden när kärleken hindras från att komma till uttryck.
Rezsö Kasztner, den "judiske Wallenberg", visar Klein att det inte finns någon gemensam nämnare för vilka som kommer att vara mänskliga respektive omänskliga i en pressad situation, inte ens inom samma grupp. Kasztner mördades av unga judiska fanatiker som gjorde honom ansvarig för folkmordet, trots att han i dag räknas som den som räddade flest människor i Ungern 1944.
Är det bara ett marginaliserat och förtryckt folk som gör sina ledare ansvariga för katastrofer, frågar Klein och mina egna funderingar om att en intellektuell beredskap borde ha fungerat som spärr kommer helt på skam. Varken klass, utbildning eller religion bidrar till att stå emot ett kollektivt tryck. Huruvida kvinnor fungerar annorlunda än män i utsatta situationer vet vi inte. Varken Zimbardo, Milgram eller Sherif nämner könsskillnader i sina experiment.
Den längsta essän tar upp judiskheten, Skam eller stolthet? och det är enda gången jag snuddar vid tanken att även Klein gör uppdelningen mellan vi och dem. Han räknar upp alla framstående judar genom historien och om jag läser honom rätt menar han att det finns genetiska markörer som är gemensamma för judar. Den uppfattningen motsägs i alla fall av Shlomo Sand, professor i historia vid Tel Avivs universitet som i Skapandet av det judiska folket pekar på faran med en DNA-forskning som försöker hitta dessa markörer, speciellt i staten Israel där lagen förhindrar äktenskap mellan en "jude" och en "icke-jude".
Klein med sitt judiskt-ungerska ursprung vet vilken ohygglig kraft historien är. Att läsa hans behärskade och objektiva iakttagelser om uppväxten och terrorn i Ungern före andra världskriget och om högerextremismen i dag (partiet Jobbiks 17 procent av rösterna vid parlamentsvalen 2010 är den största framgången för ultrahögern sedan andra världskriget) är att greppa historien och känna tröstlösheten. Kleins far var soldat i den österrikisk-ungerska armén. Om han bara hade vetat, skriver Klein, att Adolf Hitler, upphovsmannen för ett ännu brutalare världskrig och mördaren av hans familj, var en jämnårig soldat i samma armé som han själv.