Befriande möte

När man vandrar omkring i konsthallen hör man från den tillslutna Sal 2 ett muller av tunga dunsar. Inne i det mörklagda rummet upptäcker man att ljudet kommer från en videoinstallation, Commoncause av Maria Friberg, som körs i en loop på den ena väggen. Scenen utgörs av paradtrappan i Nationalmuseet i Stockholm. Nedför trappan rullar mörka sladdriga klot stora som badbollar. Det krockar med varandra, stannar upp ibland på någon avsats, studsar slappt vidare i ett aldrig sinande flöde. Det skulle kunna vara en metafor för tiden eller livets ström. På motsatta väggen ser vi en annan video, Blown out, en man som kämpar för att hålla sig över ytan i skummande brottsjöar av mjölkvitt skummande vatten. Hans utsatthet och oförmåga att bemästra situationen är det bärande temat. Här blir Friberg nästan övertydlig. I den här videon tangeras videokonstpionjären Bill Violas motivsfär, människan i förhållande till vatten, ett element som både ger och tar liv. I övrigt innehåller hallen fyra stora foton, Still Lives, det vill säga stilleben för den som föredrar det tyska begreppet, som alla på något sätt handlar om mansrollen. I två av bilderna avbildas en ung man som barfota poserar i och mot grovmönstrade traktordäck. De nakna oskyddade fötterna ger känslan av sårbarhet samtidigt som det ruvar något kraftfullt och brutalt över dessa gigantiskt stora och svarta formgjutna gummiringar. Friberg använder sig här av reklambildens schabloner men vänder på perspektiven. I dessa bilder görs mannen till objekt, i stället för som vanligt den lättklädda kvinnan, inskriven i eller upphängd på sin egen skapelse, fånge i sina egna normer och i sina egna tankemönster. På motsatta väggen hänger en bild av en vit grand danois liggande på en ljus fäll i ett i övrigt odefinierbart rum tillsammans med en ung kvinna i vitt nattlinne. Det är som en bild ur en mondän inredningskatalog. Jag får intrycket av att de båda utgör jämförbara, jämlika attribut, ofria, i någon mån föremål ägda av en frånvarande person. Måhända en man som hierarkiskt utgör alfahanen i den här lilla flocken. Hundar och mäns världar utgörs av strängt hållna hierarkier. I den här bilden är både hunden och kvinnan underordnade i rangordningen. Samtida videokonst lämnar ofta mycket övrigt att önska. Ofta är det som om det räckte med att vantolka Marshall McLuhans tes att mediet i sig är själva budskapet. Då är det befriande att möta ett konstnärskap som ser poängen i precisionen och det goda hantverket. Att ett gott hantverk förstärker och lyfter budskapet ur det triviala och gör det till konst. Maria Fribergs verk är tekniskt och estetiskt oerhört väl genomförda och har dessutom ett innehåll som förstärks av den genomtänkta formen. Hon lyfter fotot upp ur autenticitetsträsket och gör poesi av det och det är alldeles utmärkt.

Befriande möte

Det är "befriande att möta ett konstnärskap som ser poängen i precisionen och det goda hantverket", skriver Norrbottens-Kurirens Bertil Sundstedt som sett Maria Fribergs utställning i Konsthallen i Luleå.