Béatrice Ardisson är en fransyska med argentinska rötter som älskar att spela in blandband. Verkar det som. Hon arbetar som musikalisk koordinatör, eller ljuddesigner om man så vill, för diverse filmer, tv-program och fester. Bland annat. Hon jobbar även i hotell och restaurangbranschen: hon ljudsätter deras miljöer. Hon bistår alltså med muzaken i hissarna, kan man säga. Eller muzak, hon försöker snarare fylla dessa tillfällen och utrymmen med mening.
Detta gör henne till såväl en anakronism som hypermodern. En position som tidigare endast var förunnad de mest respekterade musikjournalisterna, men nu gäller alla och envar.
Tidningen Pop släppte i november 1994 ett nummer där man listade världens 100 bästa skivor, utvalda och genomgångna av tidningens redaktion och medarbetare. Detta var innan fildelningen var något för gemene man, om man ens kan påstå att det existerade överhuvudtaget. Numret blev fort ett referensverk för musikintresserade i Sverige. Fortfarande kan man argumentera för att det utgör en slags kanon över de bästa skivorna man kan lyssna på. I alla fall om man har någon slags ambition att ta in popmusik med samma allvar som filmvetaren ser på sina Goddardfilmer, eller som litteraturvetarna läser sin Joyce eller Roth. Det vill säga, om man på hipsterns vis tar populärkulturen på samma allvar som finkulturen.
Det går självklart att tycka illa om detta nervösa sneglande på vad andra tycker, när man själv vill bilda sig en uppfattning om vad som konstituerar kvalitet. Eller så kan man alltså acceptera en hjälpande hand: ta emot tips och råd från samtida experter.
Nu är det alltså Beatles tur. Tidigare har Ardisson riktat in sig på genrer: coverversioner av gammal blues, chanson och bossa, men hon har även gjort Mania-samlingar helt tillägnade bland andra Bob Dylan och Davd Bowie.
Att göra sig en karriär på att hitta covers som inte någonsin gör ursprunget rättvisa (med argumentet att kopian aldrig är bättre originalet), kan ju tyckas märkligt. Men i just fallet med Beatles finns det en poäng.
Beatles existerar nämligen inte på de moderna betaltjänsterna för streamad musik. Jag talar framförallt om de nordiska alternativen: Spotify och Wimp. Och det är ju mer än måttligt irriterande. Åtminstone utifrån mitt perspektiv, musiknördens. Som gärna sitter och gör spellistor (som ju får sägas vara en modern variant av det gamla blandbandet) som jag sedan delar ut till vänner och bekanta.
För att jag tycker att de ska få höra den bästa musiken. Som jag självklart gör anspråk på att kunna tillhandahålla. Alltså, min roll är inte helt olik Béatrice Ardissons i det avseendet. Skillnaden är väl möjligen att mina tjänster förlorar jag pengar på (eller i alla fall tid), medan hon försörjer sig på den. Och detta vore förstås helt absurt egotrippat om det inte vore för att jag inte är på långa vägar ensam om detta.
Väldigt många jag känner, och fler än så, sitter och skickar runt sina spellistor över hela världen.
Faktum är att om man registrerar sig som ny användare på Spotify nu, måste man ha ett Facebookkonto med. Så att alla ska kunna se vad man lyssnar på hela tiden. En funktion som visserligen och turligt nog går att stänga av på Facebook.
Men jag säger detta bara för att visa att detta tipsande och definierande av sig själv genom sin musiksmak är större än någonsin. Så med det i åtanke är det här den mest moderna skiva man kan tänka sig. Å andra sidan hade jag kunnat göra en minst lika bra själv, och du med, kära läsare.
Men det är alltså intressant just detta att det är Beatles som är föremål för spellistan denna gång. För att de i likhet med en del andra drakar (Led Zeppelin, Metallica och AC/DC exempelvis) alltså inte finns tillgängliga i detta nätverkande.
För det säger i sin tur något om hur bakåtsträvande somliga artister är. Hur snikna de är och hur pass övertygade de är om sin egen roll som kulturbärare.
Det allra tydligaste exemplet torde vara Metallica, som vägrar låta så pass många ta del av sin musik (jag har inte glömt hur de stämde Napster när fildelningen fortfarande låg i sin linda) samtidigt som de släpper sin, kanske världens genom tiderna, sämsta skiva tillsammans med Lou Reed: den aktuella och med rätta bespottade Lulu.
Jag tillhör ju dem som tycker att en visst sorts tjurighet är attraktivt, men att Metallica tagit det hela några varv för långt för att överhuvudtaget kunna nämnas med respekt längre. Och det går alltså inte att göra en spellista med Beatleslåtar heller. Däremot en med coverversioner. Så på det viset är denna skiva en anomali, om än en intressant. För nu kan alla och envar plötsligt göra en bättre skiva än den man kan beställa för dyra pengar. Inte för att denna skiva är speciellt dålig: Nina Simone gör en fantastisk Here Comes The Sun. Ella Fitzgeralds Can’t Buy Me Love är helt underbar. Rubblebuckets Michelle likaså. Och så vidare.
Och huruvida Lennons Instant Karma är eller inte är en Beatleslåt kan och bör diskuteras, alldeles oavsett vad man tycker om Scattered Trees version på BeatlesMania.
Hade den här skivan kommit för 15 år sedan hade den varit en sensation. Nu är den rätt meningslös. Men tänk vad mycket tid man ägnar åt meningslösheter ändå. Och nog finns det värre grejer än Beatles att hänga upp sin dödtid på?
Lyssna på BeatlesMania, gör en bättre själv. Det krävs för en gångs skull inga större förkunskaper för att mäta sig med Beatles, de största av dem alla. Jag tycker det är en direktdemokratisk möjlighet, och bör uppmuntras.