Be Cool

10 år sedan vi senast såg John Travolta i rollen som gangstern och ockraren Chili Palmer, som i filmen Get Shorty (efter Elmore Leonards avspända roman med samma namn) upptäckte att det var betydligt lättare att tjäna pengar som filmproducent i Hollywood, än att åka omkring och skaka loss pengarna från sådana som lånat dem till skyhög ränta. Bekvämare också. Lättlurade dumskallar finns det ju gott om överallt. Inte minst i Hollywood. Elmore Leonard, som närmar sig de 80 men som fortsätter att skriva smarta spänningsskildringar med oförminskad kraft och originalitet, berättade vidare om Chili Palmer i romanen Be Cool. Och nu har även den blivit film och Travolta upprepar troget sin roll. Fast vi pratar ju ändå inte direkt om någon Get Shorty här. Vitaliteten från den första filmen har här, i stort sett, ersatts av en form av rutinerad vattentrampning. Och sedan är ju vare sig Vince Vaughn eller Cedric the Entertainer jämförbara med första filmen Gene Hackman eller Dennis Farina. Om man väljer att uttrycka det hela mycket milt. Storyn den här gången är att Chili Palmer har börjat ledsna på filmindustrin och i stället lockas att gå in i musikindustrin, som producent till ett nytt kvinnligt stjärnskott (Christina Milian) som han lämpligen råkar ramla över. Därmed hamnar han också i närkamp med både Vince Vaughn och Harvey Keitel, som redan är manager respektive producent för stjärnskottet i fråga. Men som inte står i kö för att komma i fråga för Nobelpriset, direkt. Roas man av ett gäng våldsamma hiphopare i bylsiga kläder och med en förkärlek för skjutvapen, så finns det också närvarande här. Övriga besök i klichégarderoben att klädsamt förtiga. Men gemensamt för de flesta rollfigurerna här är att de faktiskt är ganska så stupida, hela styrkan av dem. Om det då ska vara någon slags ironi riktad mot skivindustrin generellt, kan man ju aldrig så noga veta. Den kanske dummaste av dem alla är den fjolliga livvakt som spelas av muskelpaketet som markandsför sig under artistnamnet The Rock. Men det han sysslar med är tydlig parodi och han blir av bara farten nära nog roligast i hela filmen. Och så en sak till då. John Travolta och Uma Thurman dansar här. För första gången på bio sedan Pulp Fiction, för drygt ett decennium sedan. Men inte handlar det ju om något Twistin? Competition at Jack Rabbit Slim?s (?Take It Away?), till tonerna av Chuck Berrys You Never Can Tell. Nej, betydligt stillsammare tongångare och dito dans rör det sig om här. Men ändå rätt så fint. I en film som för övrigt väldigt mycket måste beskrivas som en rejält blek besvikelse, med endast enstaka tempohöjande insatser, jämfört med sin föregångare. Som för övrigt en av filmens repliker lyder:  ? Se upp för efterföljare till succéfilmer! Just det ja.