Bättre som serietidning

Iron Man handlar om Tony Stark (Robert Downey Jr) som är världens bästa vapenkonstruktör samt ökänd playboy och någon slags världsstjärna. När han befinner sig i ett odefinierat österland (Irak? Afghanistan?) för att demonstrera sin nya bomb Jericho inför den amerikanska militären så blir han tillfångatagen av onda araber och förd till en grotta i bergen. De vill nämligen att han ska konstruera en Jerichobomb åt dem också. Men i stället så bygger Stark en rustning i stål, som han klär på sig och blir till en slags mänsko-robot så att han kan bryta sig ut. Tony Stark har därmed förvandlats till Iron Man, men det är inte den fysiska förvandlingen som är viktigast. Upplevelserna från kriget gör också att den tidigare så bekymmersfrie Stark kommer till insikt och förstår vad hans företag gör med världen. Och att orättvisor är något som bör stoppas. Som story är det rätt underhållande men den ter sig nog mer rimlig på papper än på film. Och då menar jag inte på manuspappret utan snarare det som finns i serietidningar. För det är verkligen som seriegudomen Alan Moore säger; kopplingen mellan serier och film är inte så självklar som folk (och i synnerhet filmstudior) verkar tro. Det finns nämligen vissa fundamentala skillnader mellan serier och film. För det första är de rent konsumtionsmässigt annorlunda. En serie läser du själv i ditt eget tempo och du kan bläddra tillbaka några sidor och studera detaljer bäst du vill, men med en film så matas du med typ 30 bilder per sekund, oavsett vad. Vidare finns det också stora skillnader rent stilistiskt och innehållsmässigt. Vissa grejer som fungerar i en serietidning gör bara inte det på film. Effekten blir helt annorlunda. Vissa repliker är helt enkelt skrivna för att läsas och inte för att uttalas. Som till exempel när Yinsen, som är medfånge i den arabiska grottan, på sin dödsbädd yttrar de bevingade orden "don’t waste your life" till Stark. Det är den kritiska händelse som gör att Starks moraliska grundvärderingar definitivt gör en omsvängning och förändrar honom till en superhjälte. Och seriöst, det kanske inte låter så värdelöst i skrift, men på film är det är så ruttet det bara kan bli. Iron Man faller ofta just på såna grejer. Även sådant som rent storymässigt skulle kunna vara rätt coolt i en serietidning blir mest bara löjligt i storfilmsformatet. Samma sak med karaktärernas drivkrafter; vare sig det är ondska eller godhet så blir det sällan trovärdigt på film. Det blir som för verkligt och därför också för löjligt. Film är ett verkligare medium och det får effekten att man får svårare att ta de fiktiva elementen på allvar, samtidigt som de är alldeles för dåliga för att vara bra för att de är trovärdiga. Fast nu har ju jag inte ens läst serien som är förlaga till Iron Man, så vad vet jag. Kanske är hela mitt resonemang byggt på tom luft. Men spela roll, själva filmen är ändå densamma. Full av brister. Det mest bisarra är de onda araberna som enbart är just det. Onda araber, vars drivkraft och enda ändamål utgörs av ondska och inget mer. Ondska är både deras rot och konsekvens. Det är faktiskt så ruttet framställt att man börjar fundera på om den amerikanska regeringen har finansierat workshops i Hollywood med Leni Riefenstahl som ledare. Så illa är det - helt jämförbart med hur judar eller mörkhyade porträtterades i början av förra seklet. Och det är verkligen svårt att svälja. I övrigt så är Iron Man acceptabel storfilmsaction som i slutänden lyckas vara snäppet mer underhållande än irriterande, vilket sorgligt nog numera börjar klassas som en bedrift i sig. Fast den är ruskigt mycket sämre än Spindelmannen. Rent estetiskt så måste jag också inflika att CGI:n faktiskt är rätt soft och fungerar, data-animeringarna ser bra ut. Den stora behållningen står Robert Downey Jr för. Säga vad man vill om rollen eller manuset, han lyckas ändå yttra varenda replik helt suveränt - även de som sög. Han gör en imponerande skådespelarinsats. Annars är det som det är med storfilmsaction. Man måste acceptera det för vad det är och bestämma sig för att uppskatta det ändå, och bara släppa igenom alla fel och brister. Då blir det underhållande även om det inte gör det till någon bättre film i sig.

Bättre som serietidning

Iron Man acceptabel storfilmsaction som i slutänden lyckas vara snäppet mer underhållande än irriterande, vilket sorgligt nog numera börjar klassas som en bedrift i sig. Fast den är ruskigt mycket sämre än Spindelmannen. Det, bland annat, tycker Kurirens Jonas Teglund.