Det finns gott om stora romanförfattare som stelnat och slocknat på äldre dagar. Men även om Don DeLillo förvisso är 73 år tillhör han definitivt inte de vars skaparådra börjat sina. Omegapunkten är en av hans absolut starkaste böcker, likväl undrar jag om åtstramningen av formatet som synts under hans senare författarskap har med åldern att göra, och möjligen också med varför hans storhet och genialitet består.
Huvudberättelsen i Omegapunkten är lätt att sammanfatta. Richard Elster sitter isolerad i sitt hus någonstans i den amerikanska öknen.
Han har dragit sig tillbaka hit för att sluta prata, bli del av den episka, retarderande tiden som härskar utanför civilisationen. Efter sin misslyckade tjänst som krigsfilosof under Irakkriget, där han hade uppgiften att konceptualisera kriget och ge det en ny innebörd, vill han nu erövra en ny tids- och verklighetsuppfattning. Hetta, avstånd och tid är vad hans liv består av, liksom den uppslukande idén att mänskligheten längtar mot en "omegapunkt", något som ger oss riktning.
Mitt i detta projekt får han besök av Jim Finley som vill göra en film som enbart bygger på Elsters ord och hans ansiktsuttryck. Kanske kan man säga att Elsters projekt segrar över Jims, för filmen ter sig allt mer oviktig. Ankomsten av Elsters dotter Jessie, som sedan plötsligt försvinner, bidrar också till att Jim distraheras och får anledningen att fundera över vem han själv är.
Runt detta, som ett före och efter, finns scener från 24 hour Psycho - en videoinstallation som visades på Museum of Modern Art i New York 2006. En man står på museet och ser om igen Hitchcocks legendariska film visad i ett mycket långsamt tempo, vilket gör den 24 timmar lång och förändrar dess innebörd. Steg för steg förlorar mannen greppet inte bara om verkligheten utan möjligen också om sig själv. Här finns en antydd förklaring till Jessies försvinnande.
DeLillo arbetar i boken med de stora perspektiven, frågor om existensens kärna, dess innebörd och riktning. Han låter läsaren själv spinna samman den yttre ramhandlingen - det som sker i rummet där 24 hour Psycho visas - med den inre berättelsen om Elster och livet i öknen. Allt detta är mångtydigt och effektfullt. Men det som gör boken till den stora litteratur, består egentligen inte i detta, utan i den oerhörda precisionen i språket. Varje ord träffar fullkomligt exakt. Det krävs aldrig några slingrande metaforbanor.
Resultatet blir en karg skönhet samt, inte minst, en total närvaro som gör den närmast stillastående handlingen mer spännande än vilken sidvändare som helst.
Sällan har jag saknat att denna tidning inte har något siffersystem för betygsättning av böcker. Men på sätt och vis gör jag det nu - jag vill inte att någon ska missa att jag ger den här romanen högsta betyg.