Det kom en samling med Dinosaur JRs singlar för några år sedan. Ear Bleedin’ Country hette den och som varudeklaration fungerar titeln om man ska beskriva den här skivan med. Man känner hur högt och hårt det spelas. J Mascis sjunger lika fint/fult som någonsin tidigare. Han är lika bra på att spela gitarr. Basisten Lou Barlow och trummisen Murph är lika tajta. Det är förstås roligt att man låter exakt som man alltid gjort och fortfarande är bättre än de andra som försöker sig på samma sak (för det är många). Men ändå, jag vet inte. Gammal är äldst brukar vara menat som en komplimang. I det här fallet känns det mer som ett konstaterande av fakta än som något värdeladdat. Dinosaur JR har alltid låtit som om de helst av allt vill gå och lägga sig. När de var yngre var det rätt coolt: helt ur fas med den hetsiga hardcorekultur de föddes ur. Nu är de snart 50 år och borde kanske konsultera en läkare. Är letargi en diagnos? Går det att medicinera med något annat än gitarrsolon? Förra skivan Beyond, första efter återföreningen, lät som mästerverket Bug från 1988. Den här låter som dess uppföljare, den underskattade Green Mind. Det finns en perverst bakvänd logik i det om man är intresserad. Om man orkar. Vi som lyssnar blir inte heller yngre.
