I sin nya roman, Kattens bord, berättar Michael Ondaatje, författaren till Den engelske patienten, om elvaårige Michaels 21 dagar långa båtresa från Colombo på Ceylon. I England väntar hans mor, som han inte sett på tre eller fyra år. Den oro pojken känner inom sig inför och under resan handlar mest om ifall han och hans mor kommer att känna igen varandra, och hur hon ska kunna veta precis när båten kommer att angöra kajen i Tilbury.
Michael sätts helt ensam att företa denna världsomspännande båtfärd. Det koloniala inflytandet var fortfarande starkt, en utbildning i England skulle garantera en lyckosam framtid. Pojken har dock en slags övervakare, en kvinnlig bekant till hans morbror. Men hon huserar i första klass och han delar hytt med en främmande man i andra klass, så förutom några små uppläxningar av tanten blir de 21 dagarna till havs en frihetsresa utan vuxna som Michael genomlever med två nyfunna vänner. Pojkar med samma destination och samma ålder som han själv.
Det är fantastiska äventyr som de tre bordskamraterna vid kattens bord i skeppsmatsalen får vara med om. De är fortfarande barn, och nosar på de vuxnas tillvaro utan att alltid förstå vad de ser. Läsaren förstår mer, berättelsen silas genom den vuxne Michael vilket skapar en lite nostalgisk spänning i texten. Förutom pojkarna befolkas Kattens bord av diverse udda figurer: en musiker som spelar med Ellington och Bechet, ett kringresande cirkussällskap, en gåtfull kvinna som utfört hemliga uppdrag åt Whitehall. Dessutom fraktas en beryktad och farlig fånge på fartyget. Pojkarna gömmer sig i en av livbåtarna och ser på hur han vallas ute i friska luften på däck om kvällarna iförd både fotbojor och halsjärn.
Så många omvälvande saker händer under resan att det i efterhand kommer att utgöra en skiljelinje mellan barndom och vuxenhet. Det är den vuxne mannen som skriver, han som trodde att han glömt bort allt, men nu börjar minnas. Och det är i växlandet mellan minnena av vad den elvaårige pojken var med om, vad den unge mannen senare genomlevde och vad den åldrade författaren väljer att skriva som Ondaatje lägger till minst ytterligare en dimension till texten. Mannen som skriver minns och funderar, förstår och lägger tillrätta. Med den vuxnes blick kan han se vad den unge pojken inte förstod - saker som senare får betydelse för författaren Michael: "Det var en smärre läxa som jag lärde mig under resan. Att det som är intressant och viktigt händer för det mesta i skymundan, på platser där det inte finns någon makt." "Vi kom att förstå en obetydlig men viktig sak: att våra liv kunde fyllas av intressanta främlingar som passerade oss utan personlig kontakt."
Dessutom leker Ondaatje med begreppet sanning. Precis som i den tidigare romanen Diversadero är gestaltandet av minnesbilder viktigt. Även där lät han en huvudperson bli författare och skriva sitt liv om och om igen, för att undersöka och förstå vad som hände. Den här gången skriver han som om det är en memoar, men påstår att allt är påhittat. Han gjorde själv samma resa, men säger sig ha glömt allt. Han låter den unge Michael lära sig iakttagande, en egenskap som är ovärderlig för en författare, men påstår att det inte handlar om honom själv. Till skillnad från alla de romaner som skrivits och fabulerats om kända personer så nära att det verkat sant (till exempel P.O Enquist om Levi Petrus eller Bengt Ohlsson om John Cummings) så hittar Ondaatje på om sig själv.
Han ger sin namne de egenskaper han har lust, men tillskriver ingen annan död eller levande egenskaper de kanhända aldrig hade. Vilket känns väldigt mycket mer sympatiskt än att lägga ord i andras mun.