Någon månad innan Henrietta dog tog en kirurg prover från cancertumören. Och för första gången inträffade det som chefen för forskningen kring vävnadskulturer, G. O. Gey, hoppats på. Henriettas celler inte bara överlevde, de förökade sig obegränsat och slutade aldrig med det. Cellerna skickades till olika forskare USA i försöken att hitta bot mot livmoderhalscancer. Biljoner av dem har sedan dess skickats runt till laboratorier i hela världen. De har gett upphov till tre Nobelpris, hjälpt till att ta fram poliovaccinet, diagnostisera ärftliga sjukdomar och bestämma kromosomstörningar. Cellerna innebar en revolution för den medicinska forskningen och de fick namnet HeLa efter Henrietta Lacks.
Men Henrietta själv var länge anonym och hennes familj visste ingenting om de framgångsrika cellerna. När en journalist spårade upp namnet och publicerade det blev det en chock för familjen Lacks. Ingen hade bemödat sig om att berätta om de världsberömda cellerna och någon ersättning hade de inte fått. Ett provrör med HeLa-celler kostar i dag 256 dollar. Den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot bestämde sig för att ta reda på vem Henrietta varit, om hon hade barn och om hon förstått hur viktiga hennes celler var.
Den odödliga Henrietta Lacks är berättelsen om vetenskap och krocken mellan medicin, etik och ras. Men det är ingen ny historia. Många är de berättelser som utgår från mindre vackra premisser som gällt vid ett specifikt tillfälle. Vetenskapliga övergrepp har det funnits gott om och det är "tack" vare dem som lagstiftning om etiska regler tvingats fram. Detta skedde också efter det vilda experimenterandet med HeLa-cellerna, som bland annat injicerades i cancersjuka patienter utan deras vetskap. Ett aktuellt exempel i Sverige i dag rör projektet Lifegene som blev stoppat av Datainspektionen då forskarna inte kunde ge precisa frågeställningar för sin grundforskning och man var rädd för framtida missbruk.
Skloot söker upp den till en början mycket motvilliga familjen, som fått mer än nog av läkare och journalister. Men till sist får hon familjens förtroende och spelar in över 1.000 timmar intervjuer med familj och släkt. Utdrag från sjukhusjournaler och ordagrant återgivna citat från familjemedlemmar visar hur tillvaron såg ut för fattiga, svarta människor i 50-talets USA. Det är lätt att förstå familjens, särskilt Henriettas äldsta dotter Deborah, tacksamhet över att få upprättelse genom att någon äntligen skriver deras historia.
Det gör Skloot. Och med besked måste tilläggas. Koloriten saknas inte. Skloot redogör för sex, övergrepp, våld och kriminalitet inom familjen med vetenskaplig noggrannhet som slår över i romanbygge. Om Henriettas man kan vi läsa: "Den enda typen av celler som han hade hört talas om var den typ som Zakariyya satt i borta i Hagerstown." Det gör skildringen av familjens öde etiskt problematisk. Skloot har skrivit en internationell bästsäljare med motivet att ge familjen Lacks upprättelse efter en lång tids kränkningar av privatlivets helgd. De har inte fått ett öre för att göra ens ett tandläkarebesök under alla dessa år, inte fått bättre sjukvård för sina barn och har i dag inte råd med en sjukvårdsförsäkring.
Men de äger förstås inte heller nu sin historia och har kanske inte heller förstått vad de gett sig in i. Även om man inte ska förvänta sig moral när viktiga fakta förs vidare, så blir resultatet ändå att Skloot fortsätter utnyttjandet av familjen i och med möjligheten att tjäna pengar på den. Det förtar inte värdet av hennes vetenskapliga gärning, men väcker oundvikligen frågan på vilket sätt familjen Lacks, som alla namngetts och finns med på bild i boken, fått upprättelse? Vem har tjänat på vem?