Efter Pavement har Stephen Malkmus famlat rätt mycket i blindo, kan jag tycka. Tillsammans med The Jicks har han gjort några skivor som lutat betänkligt åt osmaklig proggrock. Det vill säga märkliga taktbyten och en rätt eländig rockinfluensa. Kanske nödvändigt att göra för honom, men synd för oss som gillade Malkmus melodier och texter mer än hans behov att rocka ut hela tiden. Något han inte var så bra på heller. Visserligen gör det här med emellanåt, men fokus ligger på låtarna snarare än rockglädjen den här gången. Och då är det rent av bra, det kompletterar, gör det till ett album snarare än bara låtar, eller ännu värre, delar av låtar.
Mirror, traffic är producerad av Beck som mer och mer verkar vara en modern Phil Spector. Jag menar nu inte den pistolviftande och livstidsinlåste galningen Spector, utan han som spelade in John Lennon efter Beatles, och End of the century med Ramones. Det vill säga, Beck plockar verkligen fram det bästa hos dem han arbetar med. Senaste åren har han gett oss pånyttfödda artister i såväl Thurston Moore och Charlotte Gainsbourg.
Mirror, traffic låter mjuk och följsam. Som på 70-talet. Tänk light-psykedelia; Nancy Sinatra och Lee Hazlewood . Och Lennon. Och när det kommer till själva låtarna är det här och var i paritet med Terror Twillight, Pavements underskattade svanesång. Och, det här kan verka långsökt, men det är såhär man hoppades att Weezer skulle ha låtit efter Pinkerton, att de hade utvecklat sin sorgsna Beach Boys-sida snarare än sin prutthumor. Men de gjorde ju aldrig det. Tur att någon gjorde det i alla fall. Och Fall Away är den finaste sången Malkmus skrivit sedan Shady Lane. Värd priset bara den.