Bästa film betyder inte superbäst

Vad menar jag? I år har Oscarsakademin valt att nominera tio filmer för bästa film. Tidigare har den främsta kategorin - best picture - bestått av endast fem filmer. Och med tanke på hur långt tv-programmet brukar bli så hade det räckt gott och väl med fem kandidater. Tidigare år har nomineringsprocessen varit ett spänningsmoment i sig. Vad jag inte förstår är hur man kan skrapa fram tio filmer som följer mallen för en Oscarvinnare. 2009 var inte ett så otroligt fantastiskt år för filmen att man kan välja och vraka. Jag blir inte ett dugg förvånad om James Camerons Avatar tar storslam i år. Det känns så förutsägbart med tanke på hur gravt överskattad Titanic-regissörens Smurf-film är. Men vad ska man göra? Jo, man kan strunta i att se galan. Den är inte alls så fascinerande som den brukade vara. Som tonåring brukade jag sitta uppe hela nätterna för en gala som fortfarande förvånade mig och fick mig att skratta. Det var skoj med värdar som Billy Crystal och David Letterman. Dessutom fanns det förmodligen en tanke i min hjärna att det vore jäkligt trevligt att sitta där och vara en av de nominerade. Men likt mycket annat inom nöjesbranschen har galans värde devalverats i mina ögon. Jag vet inte längre vad det är man belönas för. Och jag tror inte att bristen på intresse beror på att jag gett upp mina naiva tonårsdrömmar om att plocka hem ett pris för bästa manus. Golden Globe 2010 brukar visa ungefär vilka filmer som kommer att bli Oscarsnominerade. Och, som bekant, knep James Camerons Avatar de stora priserna där. Den skojigaste vinsten gick till Christoph Waltz för rollen som nazisten Hans Landa i Tarantinos Inglourious Basterds. Men att Baksmällan kunde vinna för bästa komedi/musikal är helt ofattbart. Ifall den hittar en plats bland de tio nominerade för bästa film så kommer jag inte bara låta bli att titta. Jag kommer att skämmas också. Den senaste Guldbaggegalan har fått utstå en del kritik för att Män som hatar kvinnor knep det största priset. Bland annat Helena Lindblad i DN tyckte att vinnarvalet var ett stort skämt, trots att hon egentligen gillar filmen. Själv tycker jag att den första Millennium-filmen är en välförtjänt vinnare. Likt Avatar är Stieg Larsson-filmatiseringen en gigantisk kassasuccé. Olikt Avatar är den svenska rullen något annat än enbart ett visuellt spektakel. I dessa tävlingar betyder inte "bästa film" att det faktiskt är den absolut bästa filmen som vinner. Vinnarfilmerna i filmgalor brukar oftast vara stora publiksuccéer som även gått hem hos kritikerkåren. Och gör man en djärv och svår film kan man knappast räkna med nomineringar i kategorin "bästa film" på Oscars. Möjligen får man en hedervärd nominering för "bästa manus". Ungefär så verkar även Guldbaggegalan resonera nuförtiden. Den här gången känns det som att både publiken och kritikerna kan på sätt och vis enas kring Män som hatar kvinnors goda kvaliteter. Visst, det finns de som hellre hade sett Apan eller Flickan som vinnare. Men hur ofta är det vi får fram "fenomen" som Millennium i Sverige? Väldigt sällan. Och då tycker jag att de inblandade förtjänar ett erkännande. Möjligen är det olyckligt att en film som kanske inte är den absolut, med all säkerhet, bästa filmen vinner i en kategori som heter "bästa film". Men det kanske borde finnas en till kategori för filmer som både publik och kritiker ansåg var en god film under det gångna året? Vad ska den heta då? Mitt förslag är något otympligt. "Kassasuccé som inte blev totalsågad av kritikerkåren likt Göta kanal 2".

Bästa film betyder inte superbäst

I morgon avslöjas vilka filmer som kommer att bli Oscarsnominerade i år. Jag vet svaret redan nu. Allihopa!