Barockmålning över det meningslösa kriget

Lera, lera och blod. Ungefär så beskrev en av de två överlevande från första världskriget sina minnen. Det var vid en av många högstämda ceremonier nyligen, där regeringschefer upprepade försäkringarna om försoning och aldrig mera krig. Jaja, det gjorde de innan första världskriget bröt ut också, kungar, ministrar och arbetarrörelse. Försoning, förbrödring, ljus framtid och aldrig mera krig. Ett imperialistiskt omfördelningskrig. Så kallades det av leninistiska grupper under 1960-talet. Kanske inte alldeles fel, en fruktansvärd människoslakt iscensatt av dåtidens jämnstarka kolonialmakter. I dag sägs världen åter vara likadan, terrorbalansens tid är över, den ensamma supermakten är inte längre ensam. Obalans i makten är livsfarligt. Första världskriget var 1900-talets formerande katastrof. En abnorm och storstilad inledning till ett likadant århundrade. Som sägs ha tagit slut redan med Sovjetblockets sammanbrott runt 1990 och den därmed proklamerade historiens slut. Peter Englunds nya arbete om kriget får mig att tänka att så är det inte alls. Det är precis som vanligt, ingenting har tagit slut, ingenting har börjat. Hans barockmålning i 212 korta kapitel över öden och människor från första världskriget ställer helt andra frågor. Inte de stora linjernas frågor, utan de vanliga vardagsmänniskornas. I en jättelik krönika, som ibland frestar på läsarens uthållighet, levandegör han ett stort antal öden i den förfärliga skuggan från åren 1914-1918.Dagböcker, brev och självbiografier, som läsare står man tätt intill och försöker följa vardagen i larmet, i dödsångesten och den militära långtråkigheten. René Artaud, en 21-åring under slaget vid Verdun, lera och död. Elfriede Kuhr, 12-årig skolflicka, en av många i jubelkören när soldaterna tågade ut. Som Europa jublat över förbrödringen, så jublade man över brodermordet, fantastiskt. Lite fridsammare var Kresten Andresens öde, en dansk i tysk sold. Han stukar fingret och har långtråkigt, klagar på havresoppans och marmeladens enformighet. Det är för många unga som skriver och som dör, hur kunde Europa överleva förlusten av dem? Hur kunde Europa överleva så många officiella lögner och meningslösa strider, tänker man hastigt. Men det gjorde Europa inte, imperier och stormakter föll som käglor, revolutioner och nya gränser kom och så laddade man sig med farliga erfarenheter, som på Balkan. Eller lite längre bort, i Mellanöstern, i länder som Irak. Det är nittioårsminne, men under läsningen längtar man till evighetsglömskan. För det var ju inte så att erfarenheten av första världskriget gav resultat. Tjugo år senare var det dags igen. De ungas död var utan mening. De skulle dö igen. Nu senast på Balkan eller i Irak.Peter Englunds bok är ett 600-sidigt bevis för första världskrigets totala meningslöshet.