Barockens svulstiga uttryck

Samma intresse för begagnade prylar och återbruk känner man igen i Joanne Hoffstens utställning på Kulturens hus i Luleå. Detta gäller även vurmen för guldfärgen. 1800-talet var stilmässigt ett tillbakablickande århundrade och när man byggde offentliga byggnader lånade man friskt ur äldre epokers formfataburer. Kyrkorna blev nygotiska. Administrationsbyggnader uppfördes som romerska tempel och teatrar och operahus byggdes i nybarock. Barockens ambitioner att överträffa naturen motsvarade, tyckte man, operans och teaterns övertydliga uttrycksformer. Utanverket blev det viktiga, fasaderna. Joanne Hoffsten refererar till barockens svulstiga uttryck i sin utställning och begagnar sig därför gärna av överdåd i färger och former. Bladguldet ligger som en våt filt över det mesta. I lådor och snidade guldramar arrangerar hon foton och föremål tillsammans med blodröd sammet, brokad och siden. Det hela påminner om epitafier, staffage- och relikarrangemang från katolska kyrkor. Den amerikanska sexikonen Marilyn Monroes foto flankerat av änglar dyker upp i några av assemblagen. Hoffsten tycks engagerad i hennes öde. She heter en stor bild med en reva i fotot och med en påklistrad korsett där hon ser olycklig ut. Så kan man fundera över det. En annan bild spekulerar i varför basebollspelaren Joe DiMaggio släppte Marilyn ifrån sig. Det blir som att meditera över rubrikerna i en kändistidning från tiden då det begav sig. Joe DiMaggio, han som aldrig glömde henne och som kontinuerligt skickade rosor och till och med bekostade hennes begravning… hm…tankarna hopar sig. Mot ena väggen står ett illa bemålat skrivbord Ladies writing desk i skrivbordets hyllor står uppradat ett antal guldfärgade penisollon som troféer. De påminner om min salig mors mer oskyldiga askkoppssamling med minnen från så exotiska resmål som Huskvarna och Askersund. Objekt som kunde bestyrka hennes mer oskuldsfulla erövringar. Det kunde också, på sin tid, betecknas som en bedrift att ta sig så långt som till Askersund. I ett annat hörn hänger några bollar inspirerade av Joseph Maria Olbrich lövkupol i förgylld brons på secessionsbyggnaden i Wien från 1898. Arkitekten Ivo Waldhör har genomfört något liknande vid brofästena för bron över Södra förstadskanalen i Malmö. När jag sedan beskådar Hoffstens Blue globe inställer sig frågan: vad är det för vinst med att skapa något som är mycket sämre än orginalen? Drabbad av denna klarsyn ser jag hela utställningen i ett förklarat ljus. Här blir också kopplingarna uppenbara till den teatrala barocken bara med den skillnaden att konstnärlig kvalitet då handlade om ett fulländat hantverksarbete förutom ett konstnärligt uttryck. Det jag ser här, är i det ljuset, mer ett ytligt barockt bländverk. Ett utanverk - fasader, utan precision i hantverket. Det är förklarar mitt vankelmod, det inte konst jag ser utan något som föreställer konst.

Barockens svulstiga uttryck

i slutet av femtiotalet gick konstnärinnan Louise Nevelson runt på nätterna i New York och samlade in containerfynd som hon sedan satte ihop till tredimensionella collage som hon sedan guldfärgade. Assemblage, som bildformen kallades, var ett populärt uttryck när 1960-talet inleddes.