Med den inledande meningen i sitt översiktsverk över svensk televisions barnprogramshistoria sätter Göran Everdahl omedelbart fingret på ämnets hjärtpunkt, som kanske inte fullt ut motiverar men väl förklarar tillblivelsen av hans bok: "Barnteve ger inte bara minnen, utan känsloladdade minnen".
Alla som har sett barnteve har mer eller mindre starka minnen av det, och delar mer än gärna med sig av dem. Delar, som man säger. Man jämför och erinrar med blicken glänsande av minnesbilder som är oupplösligt förenade med barndomens smalfilmsflimmer. Det är en del av uppväxten som är gemensam för en hel generation. Att på det viset ha beskådat exakt samma sak och burit på likartade men inte identiska tankar skapar gemenskap.
För att förstå det starka intrycket måste man återvända till subjektet: den orörliga barnungen som sitter med vidöppna och därmed värnlösa ögon framför den flimrande rutan i vardagsrummet. I mötet med ett teveprogram står barnen helt ensamma, på gott och ont. Intrycken går rakt in och eftersom det rör sig om program riktade till små människor finns sällan någon vuxen närvarande i rummet - kanske inte ens i fysisk bemärkelse. Det som sker är en ensak mellan barnet och rutan. Attraktionen är så besynnerligt stark att kusliga övertoner kan uppstå; se bara på Carol Annes närsynta tevetittande i skräckfilmen Poltergeist.
Analysen skulle lätt kunna fördjupas ytterligare (vad säger egentligen det symbiotiska förhållandet mellan den avskärmade flickan och vardagsrummets fönster mot världen?) men en sådan utvikelse vore vilseledande i en anmälan av Göran Everdahls bok eftersom den är så ytlig att det glänser om sidorna.
I Filmkrönikan och radions Spanarna har författaren gjort sig känd som en ständigt raljant och populärkulturellt välorienterad tyckare och sina betraktelser över barntevefenomenet tycks han ha skrivit vid arbetsdagens slut, utan att skifta perspektiv eller tonfall. Texten är lättviktig och tvångsmässigt satirisk, och framför allt: sekundär. Antagligen ett beställningsverk. För detta är inte något mer än en bilderbok, med en 70-talsnostalgisk och tevehistorisk "spaning" som bildtext. Hör du ett rop eka i skallen när du läser titeln kommer du inte kunna låta bli att fingra på omslaget, och det har förstås Max Ström kalkylerat med. Titta där är de där två, vad hette de nu igen? Misse och Moje!
Kommenterad barndomsnostalgi alltså. Allt hinns med, från Andy Pandy och Humle och Dumle till Kenny Starfighter och Häxan Surtant, men det är givetvis i författarens egna teveminnen som tyngdpunkten ligger. Bilden av den petroleumblåa högläsaren Jakob Uggla med Fablernas värld i vingnyporna är den emblematiska stämpeln på pärmen av ett fotoalbum innehållande 60- och 70-talisternas kollektiva minnesbilder, präglade av SVT:s progressiva och uppfostrande anda - som alltjämt lever men i en kommersiellt rökig miljö. När det är Hotell Kantarell på Barnkanalen skriker Svampbob Fyrkant på någon av de där andra kanalerna som inte drar sig för att hypnotisera ungarna med reklam. Dragkampen är bitter.
En bilderbok måste givetvis få vara bara en bilderbok, men barnteve är ett mångfacetterat och aktuellt ämne som tål att utredas utifrån så många vinklar att det måste beklagas när den som ger sig i kast med materialet bara skrapar på ytan och gör det i rent underhållningssyfte. Göran Everdahl utnämner Astrid-ismen till Sveriges verkliga statsreligion för att raskt och obesvärat skynda vidare för att göra sig lustig över de flottiga hårgardinerna och orangebruna färgkombinationerna i Karlsson på taket. Statsreligion, statstelevision - begreppen glider in i varandra på ett sätt som förtjänar en grundlig analys.
I varje diskussion om svensk barnteve kommer Staffan Westerbergs namn upp förr eller senare, det är oundvikligt. Han har fått symbolisera företeelsens vänstervridna och experimentella aspekt, och Göran Everdahl konstaterar att pannkakan har fått bära skulden "för en hel generations tillkortakommanden som barnunderhållare".
Tillkortakommande? Jag tycker nog att svenska folket ska vara tacksamma och stolta över att de haft och i till viss del alltjämt har en statstelevision som släppte fram en så egensinnig konstnär som Staffan Westerberg i rutan. Även om de programansvariga förmodligen inte var medvetna om hur publiken skulle påverkas. Att med så små medel göra så starka intryck kan inte vara ett misslyckande - den som förfäktar en sådan åsikt har blivit bländad av Disney-maskineriets versioner av hur god barnunderhållning ska se ut.
Som så många andra var jag rädd för Storpotäten. Han var ett reellt hot i min värld, han förmörkade den konkret och irrationellt, ungefär som jag till för 19 dagar sedan oroade mig för att Usama bin Ladin skulle dyka upp som en kasperdocka, och min äldre syster utnyttjade effektivt min rädsla för att i alla lägen få sin vilja igenom. Om du inte gör det och det kommer Storpotäten. Putt, putt putt ...
Denna rädsla var inte min, utan kollektiv. Det finns till och med en Facebook-grupp som heter "Vi som var livrädda för Storpotäten". Jag kan "dela" min rädsla. Och det ligger förmodligen något i Göran Everdahls slutsats, att om man inte känner till något farligare än Staffan Westerbergs sockdockor "har man antagligen haft en rätt trygg - kanske alltför trygg - uppväxt."