Barnsligt och cyniskt

Vince Clarke, när han hoppade av Depeche Mode för 100 år sedan och startade Yazoo tillsammans med sångerskan Alison Moyet, då var han på sin kreativa topp. Sedan startade han
Erasure tillsammans med Andy Bell, som lät EXAKT som Moyet. Och det var ju roligt, men det var inte lika bra. Ändå har man fortsatt ge ut skivor som låtit ungefär likadant hela tiden, det här är deras 14:e. Cynisk Idol-musik i brytpunkten mellan synthpop och schlagerdisco. Eftersom Clarke inte sjunger så kan jag inte säga något om hans åldrandeprocess, mer än att den inte verkar accelerera precis: musiken är barnsligt gjord för en tänkt målgrupp med en snittålder på åtta år. Eller med smak som en sådan i alla fall. Bell däremot, verkar åldras ungefär som Alexander Bard, det vill säga han blir mer och mer patetisk hela tiden. Han har tappat i princip hela sin mäktiga baryton och kämpar hjälplöst med Clarkes euforiska melodier och arrangemang. Tyvärr är det helt ovärdigt. Tyckte jag musiken var bara lite mer relevant skulle jag tycka synd om stackarn, men tyvärr igen. Han borde ha tagit emot pensionschecken och sedan tigit. Nu får han skämmas i stället.