Barnens favoriter utses

Årets omröstning till Bokjuryn är intressant. Ska Harry Potter och halvblodsprinsen, precis som tre av sina föregångare, bli läsarnas favorit i åldersgruppen 10-13 år? Harry har nämligen fått ovanligt hård konkurrens av flera andra starka kandidater bara i fantasygenren.
En av dem är Drakväktaren av australiska Carole Wilkinson. Det är en noggrant genomförd berättelse. Detaljerna är många, miljöerna levandegjorda. Den utspelar sig i Kina under den tid då drakarna fortfarande levde. (För det har de väl ändå gjort någon gång med tanke på alla myter?)
Huvudpersonen är en elvaårig flicka och när boken börjar utan namn. Hon har av sina föräldrar sålts till en falsk drakväktare. Då hennes herre är lat blir i stället Ping, namnet flickan faktiskt fått av sina föräldrar men som ingen använt så hon minns, vårdare av kejsarens sista drakar.
Den sysslan kommer att ta henne på en lång resa både i sitt inre och i det stora mittens rike. Förutom draken Danzi, som är ett speciellt väsen med stor kunskap och förmåga att tala, har flickan med sig sin tama råtta Hua. När berättelsen slutar har Ping ännu en drake i sin vård.
Drakväktaren är fantasy, en del skulle kanske kalla den låg fantasy då den bland annat utspelas i vår värld, och samtidigt lite av historisk roman - men i en miljö som för oss i väst är laddad med exotism. Med alla detaljer och miljöbeskrivningar håller den, märker jag, dessutom för att läsas om. Språket är fylligt, utan kantigheter och översättaren Ylva Spångberg med lång erfarenhet av genren behärskar sitt fantasyspråk.
Till hög fantasy, tänk Sagan om ringen, hör däremot Phenomena. Det är norsk bok som just översatts till svenska, och kan av det skälet inte vara aktuell för Bokjuryn 2005. I Norge har den dock fått liknande läsarpriser.
Den innehåller nu inte bara hög utan också mycket trygg fantasy. Och detta är något av det mest svåra med att läsa och jämföra böcker i genren. Böckerna ska till stor del vara underhållande och eskapistiska. Som sådana bör de därför vara lättlästa och berättelsen igenkännbar. Läsaren ska snabbt kunna förstå formeln men erbjudas nya möten, som i en folksaga ungefär. Ändå är det uppenbart att detta kan göras med olika stor finess och genren är därför intressant att granska.
Snabbt märker man då att Ruben Eliassen tyvärr inte tillhör de skickligaste. I Phenomena finns visserligen alla ingredienser man kan önska sig: olika folkslag, en resa, uppdrag, märkliga förståndsgåvor, ovanliga djur, drakryttare, magiker och mäktiga hot och dessutom mänskliga känslor som rädsla, spirande kärlek och vänskap med förhinder. Huvudpersonerna är två alvbarn, tvillingar, en flicka och en pojke som är utvalda att rädda världen från ondskan. Redan som spädbarn har de skiljts från föräldrarna och gömts undan hos en trollkarl. Snart ska de dock måsta ge sig av även därifrån och få sitt första uppdrag. Men mig lyckas Phenomena inte förföra, den är översiktlig och språket platt. Ruben Eliassens berättelse kommer helt enkelt att gå mig förbi.
Mer intressant är då Vargbröder, också den utvald för Bokjuryn 2005. Intrigen är snarlik den i Phenomena men huvudpersonen Torak är inte tvilling utan ensam och övergiven. Dessutom är han människa och inte alv. Ja, nästan ensam är mer rätt. Till vän har han som sig bör ett djur och dessutom den ofta förekommande vargen. Toraks uppgift i den här första boken, fler finns och tvåan har just kommit på svenska, är att besegra en övermäktig fiende i en demon som tagit kropp i en björn. Denne har först dödat hans far.
Och vargbröder är riktigt spännande. Författaren Paver har förlagt sin berättelse 6000 år tillbaka i tiden, och läst på. Det har resulterat i både en mer utförlig miljöbeskrivning och beskrivningar hur vanligt folk levde än i mycket annan fantasy. Givetvis har den konstnärliga friheten ändå blommat, ingen kan ju med säkerhet veta något om livet för 6 000 år sedan då Torak skulle ha levt. Men av detta blir Vargbröder fyllig, och lämnar mer spår efter sig än den för min del hastigt genomsprungna Phenomena.