Dokumentära barn-och familjeskildringar är en populär litterär genre just nu. Daniel Poohl, chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo, debuterar skönlitterärt i höst med romanen Som om vi hade glömt. Daniel berättar om sin uppväxt i dalsländska Åsensbruk, det är tidigt 90-tal, han är elva år och bor med sin mamma och halvbror David i en liten lägenhet. Deras beundransvärda mor jobbar 75 procent inom hemtjänsten men pengarna räcker dåligt. Det kan bli sparsamt med mat i slutet av månaden.
Daniels pappa bor i närheten, han är tystlåten och inbunden och en stor kontrast till Davids far, som jobbar lite här och där på krogar. Han är charmig och snackar mycket men är väl inte alltid så mycket att lita på. Daniel och David tycks ha ärvt sina fäders olika kynnen. Daniel är blyg och stillsam medan David beskrivs som en liten vilde.
På hösten 1992, när Daniel går i femman, berättar läraren att det är krig i Jugoslavien och att flyktingar är vänta till Åsensbruk. Sverige tog nu emot tusentals kosovoalbaner, den största flyktingvågen sedan andra världskriget. Flera hundra hamnade i Åsensbruk. Daniel får lekkamrater som heter Arif, Mentor, Myrvete och Ljuleta.
Ganska snart uppstår problem. Ett pojkgäng i klassen, blivande skinnskallar visar det sig, kallar flyktingarna ”blattar” och tycker att de luktar äckligt. Men Daniel och hans kompisar Peter och Kristoffer står på flyktingarnas sida och kallar sig så småningom antirasister. Man anar den blivande Exporedaktören. Att vara flyktingvän är emellertid inte så lätt inser Daniel, som måste stå emot de tuffa skinnskallarna men också riskera att råka ut för aggressiva och hämndlystna flyktingpojkar.
Men det största problemet för flyktingarna är inte rasistiska svenskar utan ovissheten om de kommer att få uppehållstillstånd eller inte. De som utvisas tvingas återvända till sitt hemland mot okända öden, medan de som får stanna i Sverige slussas vidare till andra orter. Plötsligt har Daniel förlorat sina flesta kosovoalbanska kompisar.
Poohl illustrerar på ett lättfattligt språk vad som händer i ett litet samhälle som tar emot en stor grupp flyktingar. Flyktingproblematiken är emellertid bara en del av denna barndomsskildring, som lika mycket handlar om en pojke åren innan han ska bli ”stor” och börja på högstadiet, om hur det är att växa upp under enkla förhållanden på en bruksort, om fotboll och deckarklubb och om frånvarande pappor.
Poohl har mycket att berätta, det myckna stoffet gör att skildringen av både personer och händelser känns kortfattad och grund. Kanske borde boken ha skrivits för barn och ungdomar och gjorts lite roligare och mera spännande. Som om vi hade glömt kan förhoppningsvis ändå läsas och diskuteras i skolan. Främlingsfientlighet är dessvärre alltid ett aktuellt ämne.