Barbro Lindgren finns med överallt i livet

Snart ljuder fabriksvisslan över havet. Snart är det middag och snart kommer pappa med bussen. Men först är det barnradio med något om tigrar i garaget och knasiga vuxna med fantastiska tehuvsmössor. Drömskt och liksom lite vanligt. Där, just där, börjar mitt liv med författaren Barbro Lindgren. I morgon gör hon ett av sina ovanliga besök ute bland publiken då hon gästar författarscenen Kontext i Luleå. I intervjuer har hon velat understryka att det är sina texter för vuxna hon kommer att samtala om. Själv kan jag inte skilja henne så, men förstår när jag får veta att det handlar om att undvika att göra en barnpublik besviken. Men när jag slår upp samlingsvolymen med lyrik och prosatexter Längst inne i mitt huvud (2005), och som programmet på Kontext ska kretsa kring, hamnar jag ändå hos barndomens Barbro Lindgren. ?Ett barn ska jag ha när jag blir stor...? Vi skulle rita teckningar till den där skivan, Goda? goda? med musik av Jojje Wadenius. Sångens Jag älskade det där lilla fula barnet så mycket. Det skulle alltid vara tryggt i hans närhet och lovades evig kärlek. För mig som försökte få ihop söt och snäll till livets stora nyckel var det fascinerande. Barbro Lindgrens barn är ofta det helt motsatta med spinkiga ben, runda magar och rödfnasiga kinder. 18 år efter Goda? Goda? tonsatte Georg Riedel 1987 texter av Barbro Lindgren. De sjöngs in av Eva Dahlgren, Hans Alfredsson och Claes Jansson. Jag bläddrar bland gamla vinyler och hittar skivan. Nu sjunger näktergalen är fylld av en aning märkliga korta sånger om ofta sorgliga saker, eller sturska: ?Gärna ville jag vara en sten ja, gärna ville jag vara en sten Jag skulle ligga för mig själv på en strand och tänka som man tänker på hur vågorna slår och vattnet stänker.? (Ur dikten Gärna ville jag vara ett träd från samlingen Gröngölingen är på väg, (1974). Tonsatt av Georg Riedel.) Det är nu inte alls konstigt att Barbro Lindgren liksom finns överallt i livet. Redan 1965 debuterade hon med den samtidsrealistiska Mattias sommar om en femårig pojke. Decenniet avslutades med just böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Förutom att läsas in för radion och oss sextiotalsbarn, återkommer berättelserna i teaterpjäser som ännu spelas och i en alldeles ny animerad film.1960-talet innebar också lyrikdebut, Genom ventilerna (1967). Så har det fortsatt. Omväxlande med banbrytande barnböcker, (böckerna om Max, den vilda bebin, Barbros dagböcker), har diktsamlingar, vistexter och böcker med korta prosastycken med stoff ur det egna livet producerats från hennes penna. Lorangaböckerna måste dock vara centrala i författarskapet. I Längst inne i mitt huvud möts man av samma ton, samma blandning av kärlek, märkligheter, vardaglighet och sorg. Men lättheten är bara skenbar i Barbro Lindgrens texter. Inom de glada och knasiga karaktärerna finns också insikten om livets smärtor, ett vemod och en sann melankoli. Dikterna i Längst inne i mitt huvud är tydligare än barnböckerna i fråga om varifrån denna smärta oftast kommer; döden och vad den åsamkar de älskande människorna. I flera av texterna återkommer hon till barnen som dör ifrån sina föräldrar, och i samlingen Nu är du mitt barn (1988) dör även den gamla. Lika stark och bärande är samtidigt Barbro Lindgrens storögda humor. Som till exempel i en underbar text om att köpa parasoll ur Jag säjer bara Elitchoklad (1993) där alldeles vanliga Ölandsbor, däribland författarjaget själv, utvecklas till Lorangas knasiga kusiner. 1989 startade Barbro Lindgren tillsammans med Marianne Eriksson också förlaget Eriksson & Lindgren som bland annat ger ut Pernilla Stalfelts böcker. I år har en av förlagets titlar, Dollans dagis med text av Barbro Lindgren och bild av Eva Eriksson, nominerats till bokförläggarnas eget pris, Augustpriset. Oavsett hur det slutar med priset tillhör Barbro Lindgren de betydande svenska författarna. Förutom att ha öppnat nya vägar inom barnlitteraturen och är hon en av dem som när du behöver kan lägga handen mellan dina skulderblad, varm som en skorstensmur och lugnande bekräfta: ?? Nej, nu har du en stor hand och en liten, det har du aldrig haft förut.? Ur diktsamlingen Nu är du mitt barn (1988).

Barbro Lindgren finns med överallt i livet

Barnradion står på. Jag sitter uppkrupen på köksbänken med ryggen mot den varma murkappan. Under dagen har det tittat in en och annan vuxen. Lite speciella allihop och därför så vanliga.