"Bara jag kan berätta just det här"

I sin nya bok Helt oväntat berättar författaren Anita Nilsson om livets oförutsägbarhet, både i form av oväntad sjukdom och oväntad kärlek. Återigen tar hennes egna erfarenheter vägen ut till läsarna, på samma sätt som de gjorde i boken Efteråt (Natur och Kultur 1998) och All denna pussbrist (Ord och visor 2007). För att inte tala om i alla hennes krönikor som regelbundet publicerats i Norrbottens-Kuriren och i Göteborgs-Posten sedan 1990. - Men det är språket som skriver mina berättelser, författaren håller i pennan. Mitt privata jag är något annat, där är jag mitt i mitt eget liv. Som författare står jag en bit ifrån och betraktar det som sker, lite halvt bortvänd, säger Anita Nilsson. Snabbläsaren och orden
Några dygn efter en nyårsafton med många skratt märkte hon att någonting hade hänt. Snabbläsaren som levt på sitt skrivande i nästan 20 år kunde plötsligt inte ens få ihop orden på vägskyltarna hon passerade i bilen. På sjukhuset konstaterades en hjärnblödning av ett slag som oftast brukar vara symptom på annan sjukdom. Väntan blev lång, två veckor på sjukhus och sex veckor för att summera, skriva i det vita arkivet och förbereda sig inför det värsta. När beskedet kom dansade hon ut till grannen - "det blev inte döden, döden, det blir livet, livet". Det var bara en hjärnblödning, säger hon nu efteråt, och berättar om hur det var att leva med att den vanliga orken, omfångsrik som ett hav, plötsligt krympt till en liten tjärn som bara tiden kunde utvidga. Om alla ljud, ljus och andra intryck som störde och om den stora tröttheten. Steg för steg
- Man måste helt enkelt gilla läget. Försöka utröna - hur mycket tål jag? Steg för steg, bit för bit, har hon under det senaste året återerövrat det som en gång var så självklart. Orden som kom hipp som happ och förmågan att sortera. I boken talar hon om sig själv som "hon som en gång var jag". - Det var som om jag hade hammaren men fick leta efter spikarna. Man lär sig mycket av att få en begränsning. Vad som ryms är själva essensen. Och att dessutom månad för månad märka en förbättring, hur ofta händer det i vuxen ålder! Den berättelse jag nu skrivit kan bara jag skriva, bara jag kan berätta just den här, säger Anita Nilsson, som själv läser sin bok och lite spänt undrar undrar hur det ska gå för den där människan. Inte heller lider hon längre av någon pussbrist - kärleken tillskrivs också den det oväntade här i livet. - Varför drabbas just jag, tänker nog många. Själv tänker jag: varför inte? I stället för ett slut blev det ett nytt kapitel för mig.

"Bara jag kan berätta just det här"

Om det oväntade vittnar ingen prydlig notering i någon kalender. Det bara sker och lämnar oss där, förvirrade, skrämda, kanske skräckslagna. Eller lyckliga - det oväntade kan ju också komma i form av plötslig glädje.