Lisa Cholodenko har landsatt en fullständigt och på alla plan fullständigt underbar film, som man tar till sig i en jättelik björnkramsomfamning.
Personkemin mellan de medverkande känns alltså som anmärkningsvärt fin; storyn navigerar sig förbi alla möjligheter till grundstötningar och upplevs som fernissad med fräschör. Sagt på ett annorlunda sätt: tillfredställande och helhjärtat charmfullt samt (åtminstone med amerikanska mått mätt) relativt frispråkig och smått chockerande också.
Alltså: Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) lever sedan länge i ett väl fungerande förhållande.
De har två barn (de synnerligen fina Mia Wasikowska och Josh Hutcherson) och är hur välartade och politiskt korrekta som bara kan begäras.
Men sonen vill ta reda på mera om vem som är hans dagars upphov och med viss hjälp av syrran kommer han snart fram till spermadonatorn Paul (Mark Ruffalo), en hantverkare som inte alls har något emot att umgås. Vare sig med barnen. Eller "mammorna".
Därmed försätts stenar i rörelse och känslor i (obeveklig) dito. Det finns scener här som är så intuitivt subtila att man nästan inte kan avhålla sig från ett i alla fall stillsamt jubel.
Som när Nic (den mycket lyckade Bening) vid en inledningsvis rätt ansträngd middag med Paul och hela gänget, har bläddrat igenom Pauls skivsamling och hittat flera Joni Mitchell-skivor. Samt försiktigt börjar nynna och sedan fullskaligt sjunga Blue. Dottern är ju också döpt efter Joni Mitchell.
Stor trivsel kan helt riskfritt garanteras här. Hyr eller köp, så fort som möjligt.