Bara dekoren är lyckad

Fiskekyrkan har för kvällen fått en make-over och ser ut som ett stiliserat 1700-tals Bristol, utsmyckat med Jolly Roger-flaggor, kanoner och till och med en uppblåsbar papegoja vid DJ-bordet. Dekoren är utan tvekan lyckad, men det är också det enda.
Musikvalet är inte bara (med tanke på temat) anakronistiskt, utan också ganska mediokert; mestadel den typ av förglömlig radiopop som ofta tillskrivs Beyoncé och sådant som ungdomarna, vill jag minnas mig ha hört, kallar för Reggaeton.
En liveakt förekommer, i form av någon ung rappare under pseudonymen C-Rhymes, men det blir inte mycket mer intressant för det. Det hela går så långt att jag i slutet av kvällen, på ren igenkänningsfaktor, faktiskt blir glad över att de spelar I Love Rock’n’roll . Då är det illa.
Ett långt tag är det ganska tomt på folk – och det är förståeligt, med tanke på den bristande marknadsföringen. Viss facebook-promotion har i och för sig förekommit, men affischer kom inte upp på stan för än bara några dagar i förväg. De människor som vanligtvis frekventerar Fiskekyrkan-baserade klubbar (Stålverk 80, Trubbel) är inte närvarande och jag kan tänka mig att de inte ens hört talas om tillställningen.
Och, shiver me timbers, om det inte är glest mellan de piratutklädda. Duger inte den 20 kronors rabatt på inträdet, som en lapp för ögat ikväll garanterar, till att motivera lite kreativitet? Några har ansträngt sig lite, men alltför få för att hålla Piratkonceptet igång. Detta, plus en total avsaknad av ironiska Pirate Bay-pikar, gör att Piratklubben inte riktigt kommer någon vart.