Bara att kapitulera

En ny skiva med Håkan Hellström är en lika stor national-
angelägenhet som han själv är en nationalskatt. För sent för Edelweiss utgör ett steg i en ny riktning med nya musiker och med Jocke Åhlund som producent. Framför allt präglas skivan av att de har gått mer på känsla än på tanke. Det är mycket första tagningar, lite rep och mer improvisation än tidigare. Felspelen är fler men också helt rätt, för det gör det hela så fruktansvärt ösigt och virilt. Det är mer spelglädje än precision och det är helt suveränt. Gitarrsolona är fulare än tidigare men därför också svängigare. Bongotrummorna är utbytta mot rock'n'roll. Sångmelodierna är friare och låtuppbyggnaderna är lösare i sin konstruktion. Det svenska språket har aldrig varit vackrare än så här, eller känts lika otvunget. Allt är bara så brännande energiskt. Som vanligt är referenserna många. I ösiga Zigenarliv Dreamin är det Ulf Dageby och Nationalteatern som spökar och i Dom fyra årstiderna är det Springsteen, låten inrymmer både She's the one och Tenth avenue freeze-out.
Sång i Buss på villovägar 2007 är ett obundet epos med Håkan på akustisk gitarr och sång, indränkt i ett lätt och vackert stråkarrangemang. Det är en, bokstavligt talat, sju minuter lång rysning. Med Håkan Hellström är det som med Dylan, Beatles, Velvet Underground och så många fler som spelar i samma liga; man är lika less på fansens upprymda tjat som man är ett tjatande och upprymt fan själv. Och lika less blir man på att höra om hur bra det är, lika mycket vill man ändå spy ut sina egna känslor för musiken över allt och alla andra. Sådan är den allra bästa och mest tidlösa popmusiken: ständigt exklusiv och personlig, hur folklig den än är. Det råder ingen tvekan om att För sent för Edelweiss kommer att skära i Sverige som ett glödgat svärd genom varmt smör. Ge den några månader och halva vår befolkning kommer att kunna varje textrad utantill. Jag har egentligen svårt att avgöra om skivan är värd högsta betyg eller inte, så här efter bara några dagars intensivt lyssnande. Högsta betyg kanske är mer sensationslystnad än någonting annat, men samtidigt, här finns inte en enda dålig låt, inte en endaste stund som inte känns helt suverän just nu. Vad finns det då egentligen att göra, annat än att kapitulera? Och varför skulle man vilja göra annat?