Bakom tidens slöja
Sista dikterna skrev han på dödsbädden där han blåste ut bokstäverna till specialbyggda tangenter. Edvin Bergdahl skulle fyllt 100 år i dag.
DE GLÖMDAS LEGION. Två diktsamlingar och en roman skrev Edvin Bergdahl under sin livstid, som kantades av sjukdom. Men hans lyrik lever vidare bland annat några tonsättningar.
Foto:
Många av Bergdahls dikter är längtansfullt ljusa, medan andra rör sig i gränslandet mellan liv och död. Här finns en stark svit om ett schackspelande med djävulen (likt den i Bergmans film Det sjunde inseglet) men här finns också dikter som behandlar döden utifrån andra, opersonliga händelser. Ett av dessa gripande ögonblick i Bergdahls poesi återfinns i skildringen av den tragiska Armasjärviolyckan 24 oktober 1940, då en överlastad färja förliste och 46 människor omkom. Bilder av hjälplösa i svarta vatten flyter upp och känslan är minst sagt plågsam. I dikten Två världar lyckas kanske Bergdahl bäst med att komprimera och dela med sig av sin världsbild. Inledningsvis, skriver han, finns det en värld som "vetter fasaden mot solen". Den är öppen, blommande och bär "Betydandets välkända ordensband". Samtidigt finns också en annan värld som "vetter mot nordanvinden, som pinar hänsynslöst mot de glesa väggarna, där stormen spelar Hopplöshetens kusliga sång. Denna värld är lättillgänglig för alla, ty här stannar De Glömdas Legion." I två världar
Två världar kan ses som en ode till de sjuka och svaga - han var själv en av de fysiskt maktlösa - som helt och hållet lever för stunderna i solljuset. Med vintern följer som bekant fysisk och själslig isolation för den sängbundne. I dag, Edvins 100-årsdag till ära, slår det mig att dikten också berättar något om livet som oetablerad författare. Under hela sin levnad gick han i De Glömdas Legion, i egenskap av marginaliserad skribent och handikappad. Vattentätt verk
Det omsorgsfulla arbetet med romanen Bygdens söner påbörjades någon gång vid mitten av 1950-talet. Först 20 år senare färdigställdes den, kanske av rädsla för att döden skulle komma in och sätta punkt. Resultatet är ett närmast vattentätt verk, där vartenda ord bärs upp av tanke och där metaforerna sitter som en smäck. Jag har ingen personlig relation till Bergdahl eller trakterna han beskriver - Pålvik, Rosvik, Kalix - men jag känner igen den ömsom vemodiga, ömsom klara tonen från mitt arbete med äldre och sjuka, samtidigt som jag påminns om ett
nära döden-författande från mina litteraturvetenskapliga studier av de norrländska sanatoriernas författare. Inte minst Birger Vikström. Tonsatt
Vid tre olika tillfällen har Bergdahls lyrik tonsatts, av såväl salongsorkestrar som trubadurer, vilket förstås också är anmärkningsvärt för en författare som utkommit på små förlag och i små upplagor. Det som gör hans lyrik så tacksam att arbeta med för musiker är tveklöst den dubbeltydiga, stundom ljusa, stundom mörka, tonen. Sedan finns där en kraftig rytm som tillsammans med naturmystiken leder tankarna till Dan Andersson. Edvin Bergdahl nådde aldrig ut till någon större publik, vilket knappast berodde på brist på röst eller form. Det är som han någonstans skriver: "allting är förgängligt, även åsikter förbleknar och försvinner. Tidens slöja dras över de stora orden, och nya aforismer gör sitt segertåg genom sinnena". Det är verkligen med glädje man citerar några av hans rader.
Så jobbar vi med nyheter