Fångenskap. Det tänker jag är den bärande bjälken i Inger Christensens roman från 1967, Azorno, nu för första gången på svenska. Fångenskap i språket, i världen, i dess många skiftningar, betydelser och berättelser. "Vem berättar?" kunde vara den grundläggande existentiella frågan. Den som berättar är ju också den som har makt, över berättelsen och i förlängningen också över andra. Oss alla.
I Azorno heter fångvaktaren Sampel och fångarna är hans fem kvinnliga huvudpersoner: Xenia, Bet, Katarina, Louise och Randi. Och även Azorno, som tycks vara författarens alter ego. Jag skriver "tycks vara" då det är svårt att påstå något kring denna roman utan att samtidigt komma med reservationer. Det gör den föga anpassad för överskådliga resuméer men desto bättre lämpad för egen tillägnan.
En kvinna sitter vid ett skrivbord, hon skriver på en roman eller ett brev, hon anger platsen "Rom, Via Napoli 3". Vilken av kvinnorna? Samtliga, och deras berättelse är likartad. De slåss om författaren Sampels gunst, de förtvivlar och hoppas, är gravida med hans barn eller påstår sig vara det, har besynnerliga möten sinsemellan, försöker komma underfund med hur allting hänger ihop. Detsamma gäller för läsaren som till en början kan känna sig en smula korkad, perplex inför den mer än lovligt snåriga "intrigen" där falluckor öppnas där man tror sig vara säker och där det välbekanta bara är ännu ett villospår. Tills man inser att just ingenting finns att förstå på det planet.
Det finns fog för den "musikaliska exakthet" som Inger Christensen tillskrivs i baksidestexten. Hon behärskar sina medel till fullo, såväl det lyriskt sköna som det brutala och obönhörliga blir hos henne till nödvändigheter, något som behövs för att driva texten framåt. Men Azorno har också något av modernistisk kliché över sig. Den liknar ibland en visserligen utsökt men ändock väl så utstuderad övning i jag-, intrig- och litteraturupplösning. Den intrikata konstruktionen låter sig anas i bakgrunden.
Där hennes roman Det målade rummet, om den italienska 1400-talsmålaren Andrea Mantegna, tog hjälp av biografiska stödlinjer till att uppnå något säreget och drabbande, framstår Azorno som en mer distanserad och kylig kusin. Romanen är vacker, men dess fånge vill man inte gärna bli.