Som vi alla vet kan det vara ett smärre helsike att få gamla hundar att sitta. Hunden i det här fallet heter Mikael och är bonde. Ensam sedan en tid efter att hans älskade hustru Margareta gått hädan och livet på gården ramlat samman. Och Mikael (i rollen Peter Sundberg) är av den knarrigt envisa sorten som vill göra precis som han alltid har gjort – även om tiden löpt ifrån honom och han börjat bli glömsk.
Riksteatern gästspelade på Kulturens hus med pjäsen ”Jord” i en iscensättning av Karin Enberg. Och som det heter; av jord är du kommen, jord skall du åter varda – pjäsen handlar om livets gång från vaggan till graven, om respekt och hur vi behandlar varandra.
En dag, när Mikael går och påtar i jorden, dyker hans son Jon upp (Peter Jansson). Jon har varit borta ända sedan modern dog och vi förstår att det då skar sig svårt mellan far och son. Nu vill Jon ha kontakt och pjäsen formar sig efter hand till ett försoningsdrama. Och vi vet ju också alla hur förtvivlat svårt det kan vara att tala ut, hur långt inne den kan sitta den där smärtan vi kanske bär på, det där oförlösta som vi innerst inne vet vi skulle må bra av om det kom ut, att få rensa gamla oförätter. Sonen har känt sig osedd och lämnad, fadern likaså av en son han hade hoppats skulle ta över gården på ålderns höst.
In i handlingen kommer även Sara (Therése Lindberg från Norrbottensteatern) som jobbar på ett kafé inne i samhället. Hon har fattat tycke för Mikael som ofta tittar in på kaféet för en fika. ”Han får mig att le” förklarar hon för Jon som undrar. Sara fungerar lite som en medlare mellan far och son.
Problemet med pjäsen är att den pendlar rejält mellan ett uppgörelsedrama och ett bondromantiskt folklustspel. Manus är skrivet av den amerikanske dramatikern Bruce Gooche som förstås kan sin Steinbeck ut och innan och det finns ett drag av Lennie i Möss och människor i både Mikael och Jon. Livet har tvålat till dem och de har blivit lite handfallna på olika sätt. Och den sidan av pjäsen är ofta fint gestaltad. Och sen är det ju också så att teater är ett levande väsen och en publik – som i söndagens föreställning – kan skratta iväg skådespelarna åt fel håll. Det förstärkte komiken på ett lite olyckligt sätt.
Scenografin har en stor bild i fonden av en vresig åker som man förstår det har kämpats med och svurits över under långliga tider. Minimalistiskt och elegant av Lotta Nilsson. Och insprängt i pjäsen ligger en galopperande musik som driver fram tiden mellan de annars stundtals eftertänksamt rofyllda scenerna.