Babydrama på scenen

Det börjar med ett tittut-maraton i foajén. Så alla ska känna sig hemma. Sedan rör sig skådespel-are och publik in till salong-en, där tittut-leken fortsätter. Fast lite mer avancerat. Efter en försiktigt stegrande process, hänger sedan skådespelarna i långa gungor från taket. De sjunger, bråkar och gör ljud. Slår på en trumma. Dansar, är tysta, mimar. Och gör lite pruttljud. Publiken, som spänner mellan dem som mest förmår sitta i mammas knä till dem som måste hindras från att springa upp på scenen, sitter som små ljus. De tittar och tittar.  ? Hon tyckte väldigt mycket om det. Visst tappar hon fokus ibland. Men hon är otroligt nyfiken på allt, och hon vill gärna vara med på scenen, säger Sara Jupiter, mamma till Beata, 10 månader. När Babydrama får premiär på Stadsteatern i Stockholm den 12 januari, gör man det som alla teatrar överallt alltid har velat: hittar en ny publik. Baby-apartheid  ? Det går inte att komma ifrån att det här är en proteströrelse. En väldigt allvarligt menad sådan. Det är aldrig för tidigt, säger Ann-Sofie Bárány, som skrivit manus till Babydrama. Många ställer sig frågande till själva idén med teater för bebisar. De förstår väl ändå ingenting? De kan ju ändå inte koncentrera sig i mer än några minuter. Hur ska de kunna ta in en hel teaterföreställning? Nonsens, menar Ann-Sofie Bárány. Hon är själv psyko-analytiker, specialiserad på små barn. Enligt henne förstår spädbarn mycket mer än vi tror. Eller vill tro.  ? Små barn förstår väldigt, väldigt mycket mer språk än vad de kan uttrycka. Man ska inte generalisera. Vi sysslar med lite baby-apartheid, vi trycker ihop dem i en kategori. Spädbarn skiljer sig åt individuellt precis på samma sätt som vuxna. Politiskt projekt När de visat pjäsen för publik, vilket de gjort flera gånger, har de själva överraskats över hur koncentrerade barnen är.  ? Även om jag vet en hel del om mycket små barns uppmärksamhet, blev jag överraskad. Vi har fått höra från föräldrar att deras barn bara hade varit koncentrerade i fem minuter tidigare. Men här har de suttit i en halvtimme. Men naturligtvis blir det en del liv och rörelse. Någon blir ledsen. En annan vill krypa upp på scenen och leka. En tredje utforskar en tejpbit på golvet.  ? En tredjedel av spädbarnen älskar teatern. De tittar på hela föreställningen. En tredjedel går in och ut i den. Och en tredjedel gör någonting annat. Och det är precis likadant med vuxna, säger Ann-Sofie Bárány. I en tid när det finns babysim, babyrytmik, babysalsa, babysång och babygym ? behöver vi verkligen babyteater också? Suzanne Osten, som regisserat Babydrama avfärdar den kritiken med en fnysning.  ? Människor är så fruktansvärt okunniga. Och vi gör tydligen vad som helst för att slippa lära oss någonting, till skillnad från bebisarna. I stället menar hon att Babydrama är ett politiskt projekt. Ett sätt att visa att teatern behöver de små barnen lika mycket som barnen behöver teatern.  ? Om det är så att de här bebisarna svarar på vår teater, vilket jag tycker att de gör, vad säger då det om vår nästan rasistiska inställning till barn? Vi kan inte fatta att de har samma känslor och intelligens. Och det gör ju att vi behandlar dem som små paket, tills de växer upp och protesterar, säger Suzanne Osten. Uppenbar förtjusning  ? Hur mycket diskuterar vi inte trängselskatten, hur många timmar och miljarder lägger vi inte ner? Det går inte att jämföra det med diskussionen om små barns liv, för det intresserar oss uppenbarligen inte. Och jag betraktar det som en mycket oroande politisk fråga. Efter föreställningen går lilla Beata fram till en stor trumma på scenen. Förtjusningen är omöjlig att missa. Äntligen får hon leka med det som hon tittat på under hela pjäsen.  ? Hon gillade mest när det var musik och ljud. Och när de hängde i gungorna. Hon stod still i tio minuter! Det borde finnas mer sådant här. Det är bra att barnen får stå i fokus. Och att de får gå omkring och se sig om lite, säger mamma, Sara Jupiter.

Babydrama på scenen

Det är aldrig för tidigt, säger Ann-Sofie Bárány, som skrivit manus till Babydrama, en pjäs för barn mellan ett halvår och ett år. För regin svarar Suzanne Osten och scenen är Stadsteaterns i Stockholm.