Babiandans och medhavd discokula

Det var inte förrän fredag natt som jag och Moa tog fingret ur och begav oss mot det mytomspunna stängslet med svart presenning runt om. Vi var rätt laddade, flera bra band hade spelat under dagen, vem visste vilka vi skulle få prata med? Vi kommer in och stället är fullt med artister, journalister och arrangörer. Som en "Englishman in New York" är jag och Moa "unga norrländskor på backstage". Allt och alla är så creddiga att man kan få dålig självkänsla för mindre. Stämningen är lite tryckt. Det är som att alla är så besatta av sin egen coolhet att ha roligt kommer i andra hand. Att dansa snyggt är viktigare än göra the natural moves. Med babiandans och medhavd discokula gjorde vi i alla fall det bästa vi kunde och det funkade bra. Lite samma sak är det i presstältet där alla sitter med varsin MacBook pro och trycker. Jag frågar om jag får slå mig ner och har jag tur får jag en kort nick som bekräftar att det är okej. Jag hann i alla fall träffa Kurirens före detta nöjesredaktör Klas och säga till Markus Krunegård att hans spelning var grym, för det var den. Måste dock fortfarande säga att jag fascineras av denna värld, även fast det inte var som jag trodde. Det bästa av allt är att man kan ta del av den en helg per år som och resten av årets 363 dagar kan vara med människor som inte bryr sig om att jag inte är coolast i stan.

Babiandans och medhavd discokula

På Hultsfred för andra gången i mitt liv, första gången med pressarmband. Förmåner som särskild camping, gratis dusch och det bästa av allt, tillgång till backstageområdet. För det är väl det man är? Kändiskåt.