Nu framstår hon som nästan lika plågad av sin egen övertygelse som av sina huvudpersoners, kvinnorna vars enda frihet är att lyda arvssyndens bud och göra som mormor gjorde.
Det är en läxa man som läsare börjar känna igen. Och jag kan inte annat än beklaga att hon så slaviskt följer sitt spår att berätta hur den sociala olyckan förvandlas till arv och fortsatt olycka, generation efter generation. Så också i den nya romanen Moderspassion, även om själva huvudpersonen går igenom sin katarsis med livet i behåll.
Om Sallys vägkrok alltså, ett ställe utanför Arvika som drabbas av apokalypsens översvämningar och livslögnernas sammanbrott, detta samtidigt. Tre generationer kvinnor, precis som det brukar, i mitten den hårda och insiktsfulla Minna, hennes frånvarande dotter Sofie och så Kristin, där olyckan rinner upp, den svaga mormodern. Sally, det är hennes syster som fostrar Minna som sin egen och lämnat över sitt ställe till henne.
Under stormen samlas där ett antal människor i skydd och det kunde ha blivit ett klassiskt kammarspel, men blir mest en svagare version av Slumpvandring, den glödande romanen om tre generationers kvinnoliv, en av Axelssons starkaste. Där finns den pladdrande Anette, köksbiträdet som alltid finner ursäkter (och avbrutna arbetspass) för sin alkoholiserade make. Där är journalisten Ritva från lokalpressen, lika bitter som karriärsugen, samt den sarkastiske ekonomiprofessorn Henrik, en kliché från "Morden i Midsomer" och hans dito hustru, den smygsupande skådespelerskan Marguerite. Plus ytterligare några schablonmän, strecktecknade.
De församlade ljuger alla efter förmåga om sin oförmåga och uppträder som arketyper förväntas uppträda. Men så blåser stormen en stor gren in genom fönstret och dräper sånär Minna. Då tar berättelsen bättre fart och börjar växla fokus mellan några av de inblandade. Dramatiken växer, men psykologin förblir enkel och bekräftar den eviga tråden om kvinnors olycka på grund av svek, lögner och förträngning, eller "om generationers skuld och skam" som bokens baksida så prydligt uttrycker det. Ibland undrar jag varför just mormor valde fel? Medan stormen är stor, inneslutande, symbolisk och renande, ingenting är sig likt när den härjat färdigt.
Män är svaga, arroganta, lömska och odugliga, som regel förbättras världen av deras frånfällen. Vare sig de arbetar eller latar sig tar de all befintlig plats, kvinnorna i deras närhet tvingas krympa, tjäna eller fly. De har att välja mellan att bli offer eller ensamma och fria. De gemensamt överenskomna lögnerna håller ihop samhället, för både fattiga och rika. Ibland ramlar individen ut ur detta nät, dör som regel av effekten, eller blir alldeles tunn och ensam.
Majgull Axelsson vet att berätta en historia, ibland mycket bra. Men hon vet också att veva sina rutiner till ett kausalt budskap som inte har så lite cynism och råhet under sin inkännande yta av kvinnogemenskap i undergångens stund.