Brobyggarna är den första delen i en serie romaner som ska skildra 1900-talet - Det stora århundradet. Jan Guillou har sagt att det här romanprojektet lär bli hans huvudsakliga arbete resten av livet.
Den första delen innehåller närmare 600 sidor fyllda av djupaste fattigdom, lycklig och olycklig kärlek, pinsamma sexskildringar, överdådiga äventyr i Afrika, rallardramatik på järnvägsbygget mellan Bergen och Kristiania, kejsarfjäsk, krigsscener, kolonialt förtryck, segelglamour, och ivriga hyllningar till den gode kapitalisten.
Kort sagt, på tok för många ingredienser. Ungefär vad jag hade förväntat mig. Ett anständigt äventyr, men inga djupare karaktärsskildringar.
De fattiga men intelligenta bröderna Lauritz, Oscar och Sverre, förlorar redan på de första boksidorna sin pappa och farbror på havet. Deras mor tvingas lämna gossarna till en bekant i Bergen där de får börja som repslagarlärlingar. Deras intelligens och skarpsinnighet ska, i och för sig tack vare stort stöd från ett välgörenhetssällskap i Bergen, ge dem en av den tidens finaste ingenjörsutbildningar, på universitetet i Dresden, Tyskland.
1901 tar bröderna examen och det som ska bli mänsklighetens tekniskt mest avancerade sekel har precis börjat. Universitetets rektor håller en visionär predikan för sina studenter där han målar upp en framtid där vi kommer att flyga över kontinenterna och där alla krig är omöjliga.
I uppgörelsen med de "goda" rikemännen i Bergen ingår att bröderna ska komma hem och betala tillbaka genom att vara med och bygga banan mellan Kristiania och Bergen.
Men det blir kärleken, i dess olika former, som ställer till det. Oscar flyr till Tyska Östafrika på grund av sviken kärlek, Sverre till London för att han är kär. Kvar blir Lauritz, den plikttrogne, och det blir han som åker hem för att ansluta sig till järnvägsbygget över Hardangervidda och därmed hålla det löfte som gavs för många år sedan.
Oscar hamnar som järnvägsbyggare längs banan mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. (Den yngste brodern Sverre försvinner snabbt till London och därmed också ut ur romanen, men han återkommer säkerligen i del två av detta romanprojekt.)
Politik och äventyr är en sak, som vanligt bra hanterat av hantverkaren Guillou. Han vet hur han ska skildra kolonialismens luddiga ingredienser, dramatiska jaktäventyr i de vilda afrikanska skogarna eller de umbäranden som rallare och ingenjörer får utstå på Hardangervidda.
Sedan är det detta med kärleken. Där är det tvärstopp. Lauritz blir förstås stormande kär i en tysk kvinna och inte vem som helst, utan en friherrinna med en sträng far som umgås med kejsaren. I det mörka Afrika träffar Oscar en mer än lovligt exotisk afrikansk prinsessa med exempellösa sexuella krafter.
Här finns erotiska skildringar som för det mesta får mig att rodna generat. Det beror inte på att erotiken skildras på något speciellt vackert eller upphetsande sätt, utan tvärtom. Kärleken och erotiken är platt skildrad och blir mest pinsamma pauser mellan gossarnas dramatiska äventyr.
Liknande tveksamheter finns också i skildringen av arbetare, chefer, kungligheter, kapitalister. Det blir ofta platt och är det något som märks är det att Guillou gillar att skildra de övre klassernas liv och leverne. I ärlighetens namn ska dock nämnas två porträtt av "småfolket", rallarbasen Johan Svenske och Kadimba, en afrikansk jägare som blir Oscars vän för livet i Tyska Östafrika.
När Brobyggarna slutar är det första världskriget över. Och äventyret lär fortsätta i del två, del tre och del fyra ...